Daniel Wernegren

In the midst of hate, I found there was, within me, an invincible love. In the midst of tears, I found there was, within me, an invincible smile. In the midst of chaos, I found there was, within me, an invincible calm. I realized, through it all, that In the midst of winter, I found there was, within me, an invincible summer. And that makes me happy. For it says that no matter how hard the world pushes against me, within me, there’s something stronger – something better, pushing right back. - Albert Camus Minnesord Daniel var Lärare. För många elever som han mötte blev han Läraren, den som kom att öppna dörrar till litteratur, till tankar, till förhållningssätt och identitet. Han närmade sig sina medmänniskor med en ärlig vilja att möta varje individ i ett öppet samtal som byggde på respekt och intresse. Det gällde inte bara hans elever utan också lärare, mentorer och övrig personal på skolan. Också den lilla damen som torkar bord på vår skola fann sig vara i ett meningsfullt samtal med Daniel, eftersom hans vilja att möta och förstå människor inte gjorde skillnad på olika avtalsområden. I allt han företog sig levde han sitt credo: att tro på människan och det mänskliga mötet. På samma sätt som han hade höga tankar om elevernas vilja att utvecklas i klassrummet, hade han höga tankar om sina kollegor. Han kunde inleda en kollegial diskussion om nästan vilken pedagogisk fråga som helst, i tron att alla hade koll på modern skolforskning, en fördjupad nomenklatur och de stora traditionerna. Daniel var intellektuell, kanske den enda lärare i sin generation jag arbetat med som kunde uppbära den hedersbetygelsen. Det var lätt att känna sig en smula okunnig i hans närhet, därför att man var det. Men han skröt inte, förhävde sig inte på andras bekostnad, sökte inte trycka ned eller förminska andra. Hans kunskap var så stor och vittomfattande att han kunde röra sig ledigt mellan olika områden också på djupet. Ibland var det en plåga för honom, eftersom svensk skola många gånger vare sig bottnar i sina föresatser eller sina förordningar. Han kunde bli genuint uppbragt av att skolan som institution inte ville se sig själv för vad den var. Banalisering, skygglappar, atomisering, pliktskyldigt avbockande av komplexa kunskapsmängder i infantiliserande matriser; allt detta hade han svårt att fördra. Därför att det var fel, och därför att det var ovärdigt den profession vi valt och vars banér vi bär. Därför att det var fegt. Daniel vände åter till undervisningen gång efter annan, trots utflykter i andra värv. Det fanns i den en äkthet som gjorde den unikt meningsfull. Att se Daniel i klassrummet var att få vara del i ett meningsskapande, utvecklande samtal som inte handlade om att förmedla lärarens sanning utan att tillsammans utforska tankar, idéer, erfarenheter och känslor. Det var svårt att inte ryckas med av hans entusiasm och engagemang, av hans kunskaper och metoder och hans okuvliga tro på elevens förmåga att växa och utvecklas. Därför är det så vi borde minnas honom, som Magister Wernegren. - Anders Westermark, nära vän och kollega på Arlandagymnasiet. Minnesord Daniel vågade stå för det rätta och sanna. Vi lärde känna varandra på Skolverket. Där drog vi varandras lansar och slogs mot väderkvarnar. Hans insatser bidrog till att stoppa och omforma många ogenomtänkta förslag med konsekvenser för svensk skola. Daniel satte alltid människan först och gav frikostigt av sin tid. Vi fann varandra i långsamheten fritt från myndighetens projektstrukturer och nyckfulla påhitt. Han kunde verbalisera pedagogisk intuition på ett helt unikt sätt som gav efterklang in på departementet. Jag är så tacksam för all den tid du gav mig och allt du lärde mig. Du inspirerar för all framtid i ditt självklara sätt att sätta människan först oavsett personliga konsekvenser. Du är en intellektuell hjälte. - Marcus S Hjärne, nära vän och f d kollega. Minnesord Daniel! Orden var dina. Du hjälpte mig ofta att formulera mig. Du skulle ha rättat och hjälpt mig nu. Jag hör dig högläsa om vildkaninerna Hassel, Femman och El-Ahrairah i Den långa flykten (Richard Adams, 1972) på deras flykt mot nya ängar och betesmarker utom fara. Mot större klokskap och mod. Jag tänker på att vara stor i tankar och kärlek. På genuinitet och relevans och att om orden bottnar så bär dem - nästan vad som helst. Jag finner stöd i ditt mod. Och med din lätthet viftar jag bort mörka moln och faror på vägen. Jag hör dig säga att Allt kommer att bli bra till slut. Och sen, att är det inte bra så är det inte slut än. Jag hör flera andra ord, du säger så mycket, och är klok och stor när jag behöver din hjälp. I brist på en känsla av verklighet, kommer jag att fortsätta prata med dig. Där orden inte räcker till, kommer du att hjälpa mig. Såhär mitt på färden, tack för allt hittills! - Anna Wignell, nära vän och f d partner. Minnesord Daniel, Jag minns så otroligt väl första gången vi träffades, en ljummen sommardag i ett tomt Uppsala. 91? Ylva hade tipsat om att vi borde passa ihop och såg till att vi träffades på Ofvandahls. Som sig bör pratade vi tills cigaretterna tog slut och kaffet var kallt. Att Ylva hade rätt var det ingen tvekan om från första sekunden. Därefter drog vi till Vindhemsgatan, det regnade så mycket att vi var dyngsura när vi kom hem till trädgårdsbostaden. Du fick låna kläder av mig så att vi kunde fortsätta samtalet och introducera Nisse i pakten. Och sedan var du med. Alla rollspelskvällar, alla Uppsalaresor, alla middagar, alla raves, alla samtal, alla böcker. För mig började det den där första dagen på Ofvandahls, i det där klassiska sommarregnet, i trädgårdsbostaden på Vindhemsgatan. Jag kan fortfarande ana ditt telefonnummer uppskrivet på innerkonvolutet av Hippychick. Du var min närmaste vän i så många år, det är ofattbart att du är borta. Jag har dig att tacka för så mycket, du var bollplank, lekkamrat, rådgivare och min vassaste kritiker när det behövdes. Tack, Daniel, tack. - Jon Söderhjelm, nära vän. Minnesord Farväl min älskade. - Yaya, partner. Minnesord Jag tänker på en bilfärd. Första gången jag verkligen lärde känna dig, när vi delade baksätet i bilen under en lång bilfärd. Vi hade så roligt. Efter den kändes du som en lillebror. Men du blev så mycket mer. Under många år var vi del av varandras liv. Jag beundrade dina intelligenta resonemang. Jag höll inte alltid med men det var alltid intressanta samtal. Du hade ett sådant engagemang, en sådan passion. Jag lärde mig alltid något av dig. Vi hade så mycket roligt tillsammans. Så många spelkvällar...röj på dansgolv...alla skratt. Tack för alla minnen. - Ylva, god vän. Minnesord Vi lärde känna varann på Lilla Caféet där vi tre var stammisar. Tack för alla härliga fikastunder. Det var så kul att få språkas vid med dig om högt och lågt. När du sen av en anledning valde att istället bli stammis på ett annat café saknade jag dig och våra fikastunder. Men vi stötte på varann lite nu och då eftersom vi bodde grannar, men det blev ju aldrig detsamma som en fikastund på LCPS. Nu kommer du alltid att vara saknad. Daniel, Vila i Frid - Inger Kälvestig & Danne Gustavsson, Lilla Caféet på Söder.