Christer "Fälla" Fällström

 Minnesord efter Christer ”Fälla” Fällström (vår pappa) Fotbollen har funnits med i hela pappas liv och har därmed också varit en betydande faktor i vår uppväxt. Pappa föddes 1952 på Sundsvalls BB och hela uppväxten och ungdomsåren kom Kramfors att bli pappas hemmaplan. Hur uppväxten var i Kramfors på 50-, 60- och 70-talet har vi förstås svårt att ha en självständig uppfattning om av naturliga skäl, så vi får förlita oss på pappas berättelser genom åren. Dessa berättelser innehåller både vittnesbörd om uppväxtförhållandena, om betydelsen av föräldrarnas (vår farfar Emil & farmor Marianne) starka engagemang i Frälsningsarmén, men också om hårt jobb och att det bitvis kunde vara tufft ekonomiskt och hur pappa i unga år fick hoppa in och hjälpa till i sina föräldrars livsmedelsaffär i Alaska, Kramfors. Även berättelsen om tillfället då pappa gjorde praktik i skolköket samtidigt som den blivande Hollywoodskådisen Dolph Lundgren som växte upp i Nyland har återkommit genom åren. Men framförallt har berättelserna innehållit beskrivningar om fotbollens betydelse under pappas uppväxt, vilket senare kom att prägla hela pappas liv. Detta kunde farfar ofta intyga när han var vid liv på sitt karaktäristiska sätt att beskriva saken: ”Christer var duktig på att ´sparka boll´”. När pappa berättade om sin egen fotbollskarriär så är det framförallt 70-talet som dominerar. Kanske för att hans egen gärning som spelare nådde sin kulmen under denna tid. Han berättade att han enligt egen utsago var på gränsen till juniorlandslaget (åkte ut sent i uttagningen till förmån för en annan Kramforsprofil – Anders Grönhagen.) Pappa berättade också med inlevelse och värme om tiden i Kramfors-alliansen och speciellt om kampen i division III om att nå division II (nuvarande motsvarande Superettan, så det var förstås stort på den tiden). Kramfors-alliansen kom också att nå denna höjd och någon gång kring de här åren finns ett särskilt minne från en vinyl-singel som spelarna sjöng in som emellanåt gick på ”repeat” i det som kom att bli pappas nya hemstad (Härnösand) när han bildade familj och där vi barn också är födda. ”Heja på Kramfors, laget som vi gillar bäst. (…) och när domarn´s pipa ljudit – hoppas vi, att vi är bäst!” Pappa hade en omvittnat teknisk och avig vänsterfot, vilket också vi barn fick uppleva genom åren. Arvet av den tekniska färdigheten hos oss barn varierar. Från riktigt bra och inte långt från pappa (Andreas), till hyfsad (Malin) till obetydlig d v s ”träben” med vissa utmaningar att dämpa en disktrasa (Mattias). Mot slutet av den aktiva karriären rådde sådan domarbrist i Ångermanland att föreningarna fick ett krav på sig att bidra med ett antal nya domare. Pappa fick till sig att han närmast var självskriven eftersom han hade ett rykte om sig att dels ha ett hetsigt spelarhumör emellanåt och bitvis komplicerad relation till rättskiparna. Detta är förmodligen en korrekt beskrivning. Pappa berättade själv om att han fick syna det röda kortet efter ett vredesutbrott mot en domare vid något tillfälle. Detta efter en utebliven frispark i något som pappa upplevde som ett lovande läge varpå pappa ska ha sagt till domaren ”spotta ut bazookan och blås istället”. Något minne av detta tuggummimärke har dock vi barn inte, så vi får förlita oss på berättaren. Och om historien verkligen är sann vet vi inte heller. Det har förekommit att pappa skyllt på en lagkamrat ibland när vi frågat om han verkligen sa så till domaren. Men domarkarriär blev det i alla fall, även om starten uppenbarligen kom att vara något motvilligt accepterande och det är också domarkarriären som vi barn har starkast minnen av. Minnena av när pappa packade trunken för att ännu en gång ge sig iväg och döma en allsvensk eller ibland internationell match finns där, men starkare minns vi när han kom hem igen. Inte sällan medförande en ask ”Flygfrakt” som var en populär godisask som såldes av dåvarande Linjeflyg i början av pappas karriär. Det blev mer än 130 allsvenska matcher som domare innan karriären var över 1999, vilket ändå får sägas vara ett ansenligt antal matcher. Pappa återkom ofta till drivkraften i den utsatta positionen att vara domare på elitnivå. Det kunde vara tillfredsställelse över att ha dömt en ”svår” och viktig match där båda lagen var nöjda med domarinsatsen efteråt. Om målbilden inför en match – känslan av tillfredsställelse i omklädningsrummet och i bilen efter matchen på väg hem igen. Ett särskilt minne som pappa återkom till var från hans sista match, den i Allsvenskan mellan ett veckan innan till Superettan degraderat Malmö FF mot Västra Frölunda den 30 oktober 1999. En 18-årig kille gjorde sitt allra första klubblagsmål. Lade sig senare i matchen i straffområdet efter en duell och varnades av pappa för ”filmning”. Ingen inblandad och närvarande kunde då ana vad denne 18-åring hade framför sig. Hans namn? Zlatan Ibrahimovic. Men pappa levde också med och berättade om svårigheterna och baksidorna med domarskapet, vilket vi också upplevde på nära håll. Det kunde innehålla både berättelsen från tidigt i karriären då pappa agerade linjedomare (det var inte specialiserade assisterande domare på den här tiden) till domare Bosse Karlsson en marsdag 1991 på Stade Velodrome i Marseille då belysningen slocknade och matchen bröts då Milan vägrade spela vidare i det som var kvartsfinal i dåtidens Champions League. Det innehöll också beskrivning av matchen i oktober 1995 mellan Hammarby och Örebro i Allsvenskan i en match där allt stod på spel för Hammarby för att vara kvar i serien. Stämningen var hätsk på Söderstadion och det skreks på straff vid varje tillfälle en Hammarbyare befann sig i straffområdet. När pappa sen dömde straff i andra halvlek till Örebro höll betongen på att rämna. Under återstoden av matchen haglade invektiven från läktarplats innehållande namnet på domaren. Det var bara ett problem. Det var inte rätt domares namn i programbladet. Det hela slutade med kaos i spelargången, en åskådare lyckades svinga en näve i bakhuvudet på pappa och därefter poliseskort. När karriären tog sitt slut den där oktoberdagen 1999 hade domarskapet sedan länge blivit en livsstil, svår att skilja sig ifrån. Det blev därmed naturligt för pappa att fortsätta sin gärning genom att både vara riksinstruktör för fotbollsdomare i Sverige samt domarobservatör både nationellt och på den internationella scenen. Det kom att bli åtskilliga uppdrag både för det europeiska fotbollförbundet (UEFA) och det internationella (FIFA), men också frekventa besök för att utvärdera domarnas prestationer på vardagsmatcher i Allsvenskans serielunk på Idrottsparken i Sundsvall (numera NP3 Arena) och på Jämtkraft Arena i Östersund. Det gav pappa en fortsatt möjlighet att vidga sina vyer, se nya ställen han aldrig annars skulle hamnat på. Det gäller förstås särskilt de internationella uppdrag, idrottsplatserna i Sundsvall, Östersund och liknande tedde sig allt mindre exotiska för pappa med åren. Vi har genom åren imponerats av pappas förmåga på den internationella scenen, framförallt de genom åren stigande kunskaperna och självförtroendet i att föra sig på engelska i tal och skrift. Vi återkom till det emellanåt och påminde honom om att han var med på den stora scenen på ”Kramforsengelska”, vilket aldrig var avsett som en skymf mot vare sig Kramfors eller dåtidens skolsystem utan mer som ett sätt att beskriva att vi var imponerade över hans personliga utveckling. Fotbollen dominerade pappas liv, men vad kanske färre känner till så hade pappa inga problem att med inlevelse följa även annan idrott. Det kunde gälla stora mästerskap i t.ex. handboll (pappa spelade själv handboll en gång i tiden i yngre år), men också exempelvis ishockey och då handlade det oftast om pappas favoritlag MoDo. Pappa ville ha tillgång till det mesta och det kräver en ansenlig mängd TV-abonnemang med dagens kanalutbud. Sådan var pappa. Sport i allmänhet och fotboll i synnerhet var hans liv. Nu har pappa packat sin väska för sista gången. Det gör ont och vi saknar honom. Samtidigt vill vi säga tack för allt pappa! Tack för att du alltid funnits där. Tack för allt du har lärt oss. Tack för din omtanke. Tack för att du har lärt oss kritiskt tänkande och vikten av att ”säga som det är”. Vila i frid pappa! PS! Om detaljerna i den här berättelsen inte stämmer beror det på en av två saker. Antingen beror det på våra minnesbilder, eller på berättarens. I sista hand kan felaktigheter tänkas bero på en kombination av båda dessa saker. DS! Barnen Mattias, Andreas och Malin Fällström genom Mattias