Linda är död. Det kan väl hända.
Men jädrar vad hon levde medan det begav sig! Jag är en av dem som varit och fortfarande är full av beundran inför hennes livskraft.
Själv träffade jag Linda första gången för, tror jag, 45 år sedan ganska precis. Hon skulle ha en utställning, jag var ung journalist i Sala och hade utbett mig om en intervju. Visst, sa hon och så träffades vi en söndag på Sala Stadshotell. Denna göteborgska hade tagit med sig skridskor på tåget och skrinnat runt i Sala innan intervjun. För mig blev det ett förvirrande möte, hon var så spontan, kände inga gränser. Jag tappade fullständigt bort min journalistroll.
På den tiden målade Linda mest stora dukar. Stora och vilda. Västerås konstliv var övervägande försiktigt. Det som inte var dekorativt följde i tidens surrealistiska spår. Men Linda gick utanför alla ramar. Hon gjorde sin grej. Dit hörde inte vackra bilder.
Så småningom, när hon övergick till tyg och papier maché, var jag i början rätt fundersam, men jag förstod att hon var något på spåren. Ett slags medmänskligt groteskeri. Trollen inom oss. Bullrande, råa, varma, rädda. Och lite annat. Många av hennes senare målningar närmade sig döden rakryggat. Och med humor.
Jag tror att en av nycklarna till konstnären Linda Hendendahls artisteri var att hon ägde förmågan att odla en idé till det yttersta. Verklighetens reklamretorik gjorde hon poesi av. Och en gång var hon på väg att skriva en roman om en familj som sålde akvariefiskar. Linda utgick från ett kvitto, som i hennes fantasi växte till en berättelse om en handlarfamilj med djuraffär.
Under en annan tid var hon upptagen med känslan av att ha mössa på huvudet – vad det betyder för känslan av trygghet.
Som vikarierande kulturredaktör såg jag det som ett riktigt kap att få Linda att skriva om kultur i Vlt. Men det var inte alla som förstod hennes fullständigt okonventionella bidrag. Sånt tog Linda själv med ro. Jag vet inte hur många yrken hon haft – trädgårdsarbetare, sjöman, servitris. Det blev väl inte alltid succé men det blev ett himla rikt liv. När hon exempelvis som stand up-komiker serverade sin svarta humor var det en överraskning bland ölstopen.
Summa summarum: nu blir det väl lite lugnare igen i Västerås. Tyvärr.
Martin Hedén
Linda är död. Det kan väl hända.
Men jädrar vad hon levde medan det begav sig! Jag är en av dem som varit och fortfarande är full av beundran inför hennes livskraft.
Själv träffade jag Linda första gången för, tror jag, 45 år sedan ganska precis. Hon skulle ha en utställning, jag var ung journalist i Sala och hade utbett mig om en intervju. Visst, sa hon och så träffades vi en söndag på Sala Stadshotell. Denna göteborgska hade tagit med sig skridskor på tåget och skrinnat runt i Sala innan intervjun. För mig blev det ett förvirrande möte, hon var så spontan, kände inga gränser. Jag tappade fullständigt bort min journalistroll.
På den tiden målade Linda mest stora dukar. Stora och vilda. Västerås konstliv var övervägande försiktigt. Det som inte var dekorativt följde i tidens surrealistiska spår. Men Linda gick utanför alla ramar. Hon gjorde sin grej. Dit hörde inte vackra bilder.
Så småningom, när hon övergick till tyg och papier maché, var jag i början rätt fundersam, men jag förstod att hon var något på spåren. Ett slags medmänskligt groteskeri. Trollen inom oss. Bullrande, råa, varma, rädda. Och lite annat. Många av hennes senare målningar närmade sig döden rakryggat. Och med humor.
Jag tror att en av nycklarna till konstnären Linda Hendendahls artisteri var att hon ägde förmågan att odla en idé till det yttersta. Verklighetens reklamretorik gjorde hon poesi av. Och en gång var hon på väg att skriva en roman om en familj som sålde akvariefiskar. Linda utgick från ett kvitto, som i hennes fantasi växte till en berättelse om en handlarfamilj med djuraffär.
Under en annan tid var hon upptagen med känslan av att ha mössa på huvudet – vad det betyder för känslan av trygghet.
Som vikarierande kulturredaktör såg jag det som ett riktigt kap att få Linda att skriva om kultur i Vlt. Men det var inte alla som förstod hennes fullständigt okonventionella bidrag. Sånt tog Linda själv med ro. Jag vet inte hur många yrken hon haft – trädgårdsarbetare, sjöman, servitris. Det blev väl inte alltid succé men det blev ett himla rikt liv. När hon exempelvis som stand up-komiker serverade sin svarta humor var det en överraskning bland ölstopen.
Summa summarum: nu blir det väl lite lugnare igen i Västerås. Tyvärr.
Martin Hedén
Till minne av Linda
Linda är död. Det kan väl hända.
Men jädrar vad hon levde medan det begav sig! Jag är en av dem som varit och fortfarande är full av beundran inför hennes livskraft.
Själv träffade jag Linda första gången för, tror jag, 45 år sedan ganska precis. Hon skulle ha en utställning, jag var ung journalist i Sala och hade utbett mig om en intervju. Visst, sa hon och så träffades vi en söndag på Sala Stadshotell. Denna göteborgska hade tagit med sig skridskor på tåget och skrinnat runt i Sala innan intervjun. För mig blev det ett förvirrande möte, hon var så spontan, kände inga gränser. Jag tappade fullständigt bort min journalistroll.
På den tiden målade Linda mest stora dukar. Stora och vilda. Västerås konstliv var övervägande försiktigt. Det som inte var dekorativt följde i tidens surrealistiska spår. Men Linda gick utanför alla ramar. Hon gjorde sin grej. Dit hörde inte vackra bilder.
Så småningom, när hon övergick till tyg och papier maché, var jag i början rätt fundersam, men jag förstod att hon var något på spåren. Ett slags medmänskligt groteskeri. Trollen inom oss. Bullrande, råa, varma, rädda. Och lite annat. Många av hennes senare målningar närmade sig döden rakryggat. Och med humor.
Jag tror att en av nycklarna till konstnären Linda Hendendahls artisteri var att hon ägde förmågan att odla en idé till det yttersta. Verklighetens reklamretorik gjorde hon poesi av. Och en gång var hon på väg att skriva en roman om en familj som sålde akvariefiskar. Linda utgick från ett kvitto, som i hennes fantasi växte till en berättelse om en handlarfamilj med djuraffär.
Under en annan tid var hon upptagen med känslan av att ha mössa på huvudet – vad det betyder för känslan av trygghet.
Som vikarierande kulturredaktör såg jag det som ett riktigt kap att få Linda att skriva om kultur i Vlt. Men det var inte alla som förstod hennes fullständigt okonventionella bidrag. Sånt tog Linda själv med ro. Jag vet inte hur många yrken hon haft – trädgårdsarbetare, sjöman, servitris. Det blev väl inte alltid succé men det blev ett himla rikt liv. När hon exempelvis som stand up-komiker serverade sin svarta humor var det en överraskning bland ölstopen.
Summa summarum: nu blir det väl lite lugnare igen i Västerås. Tyvärr.
Martin Hedén
Linda är död. Det kan väl hända.
Men jädrar vad hon levde medan det begav sig! Jag är en av dem som varit och fortfarande är full av beundran inför hennes livskraft.
Själv träffade jag Linda första gången för, tror jag, 45 år sedan ganska precis. Hon skulle ha en utställning, jag var ung journalist i Sala och hade utbett mig om en intervju. Visst, sa hon och så träffades vi en söndag på Sala Stadshotell. Denna göteborgska hade tagit med sig skridskor på tåget och skrinnat runt i Sala innan intervjun. För mig blev det ett förvirrande möte, hon var så spontan, kände inga gränser. Jag tappade fullständigt bort min journalistroll.
På den tiden målade Linda mest stora dukar. Stora och vilda. Västerås konstliv var övervägande försiktigt. Det som inte var dekorativt följde i tidens surrealistiska spår. Men Linda gick utanför alla ramar. Hon gjorde sin grej. Dit hörde inte vackra bilder.
Så småningom, när hon övergick till tyg och papier maché, var jag i början rätt fundersam, men jag förstod att hon var något på spåren. Ett slags medmänskligt groteskeri. Trollen inom oss. Bullrande, råa, varma, rädda. Och lite annat. Många av hennes senare målningar närmade sig döden rakryggat. Och med humor.
Jag tror att en av nycklarna till konstnären Linda Hendendahls artisteri var att hon ägde förmågan att odla en idé till det yttersta. Verklighetens reklamretorik gjorde hon poesi av. Och en gång var hon på väg att skriva en roman om en familj som sålde akvariefiskar. Linda utgick från ett kvitto, som i hennes fantasi växte till en berättelse om en handlarfamilj med djuraffär.
Under en annan tid var hon upptagen med känslan av att ha mössa på huvudet – vad det betyder för känslan av trygghet.
Som vikarierande kulturredaktör såg jag det som ett riktigt kap att få Linda att skriva om kultur i Vlt. Men det var inte alla som förstod hennes fullständigt okonventionella bidrag. Sånt tog Linda själv med ro. Jag vet inte hur många yrken hon haft – trädgårdsarbetare, sjöman, servitris. Det blev väl inte alltid succé men det blev ett himla rikt liv. När hon exempelvis som stand up-komiker serverade sin svarta humor var det en överraskning bland ölstopen.
Summa summarum: nu blir det väl lite lugnare igen i Västerås. Tyvärr.
Martin Hedén
Linda, tack för att du delade din konst med mig och besökarna på KAZ Galleri. Det var alltid ett spännande äventyr att visa din konst och se betraktarnas förtjusning och förundran. Tack.
Linda - levande Linda. Du har lindat de små tomtarna på rad med bandage, de står på pianot, håller varann i handen och väntar på nästa juluppdrag. På väggen hänger en kvinnogestalt som lutar huvudet bakåt och river upp sin bröstkorg ett ansikte tittar fram - en häxa? Du sa att det var Margareta Krook. Mittemot pianot står två Frökenfåglar på skivhyllan, mellan dem en liten Herrfågel som ängsligt blickar upp mot den ena, hon med röd mun och blixtrande paljettögon. Till vänster står ekonomisekreteraren på kommunen och snörper på munnen. Försök inte med några trix! Levande Linda lever hos mig. Hennes gränslösa, uttrycksfulla konstnärskap lever kvar i ord och bild. Tack för allt du gav! Nu talar din kärleksfulla själ genom dina verk.