FONUS

FONUS

En sista hälsning och ett stort TACK för den fina granne Du var, till mamma Svea!

Om vår pappa Det finns så mycket att berätta om vår pappa, som fångar essensen av vem han var. Lasse var ingen person som hade behov av att ta plats men ändå kunde han passa in i de flesta sammanhang. Aldrig höjde han rösten eller förebrådde en för ngt. T ex när jag hade kört sönder skotern i fjällen och satt gråtande i snön sa han bara har du skadat dig på ngt sätt . Sen var den saken löst. Hans omtanke om sina nära genomsyrade ett helt liv tillsammans med sin Ina. När hennes kropp sa ifrån har han funnits vid hennes sida och tecknen på hans omtanke finns som spår både i hemmet och i sommarstugan i Böviken. Pappa var en hjälpsam man, kanske för hjälpsam. Behövde man hjälp så fixade han det snabbt. Men han lärde oss ingenting på vägen. Jo, förresten han lärde oss hur man ska vara som människa (hjälpsam, ödmjuk, ärlig, omtänksam) och det finns ett större värde i det än att lära sig lägga golv. Att förlora körkortet var en stor sorg för pappa. Som yrkesverksam har han tillbringat åtskilliga timmar i bilen. På väg ner till Arlanda för många år sen hann han både köra bilen och göra två affärer samtidigt. Även i sin demens fick man en inblick i betydelsen jobbet haft i hans liv. I tanken har han både varit och kollat in lastbilar, kört lastbil åt Boliden och hälsat på sjuka åkare i Norsjö. I sommarstugan i Böviken levde han upp och in i det sista så kunde han sätta sig på sin gräsklippare och göra fint. Vi kommer minnas hur han sitter vid sin tall och tittar ut över havet.

En sista hälsning. Vila i frid.