Tidigt om morgonen föll det ur en av mina favoriter bland psykologiska böcker ett litet bokmärke föreställande en sädesärla. Det var ett sådant härligt tecken och en erinran om att Lars-Olof var en sädesärla i mänsklig gestalt och att sädesärlan var Lars-Olof i fågelgestalt. De båda tillsammans som en och var och en för sig trixade sig fram genom livet, sammanföll och skildes åter, När de dansade med stjärtfäder tillika dansanta ben så var det med ett trixande och vippande och med små glada tillrop som lät som "tjivitt". Livet var på något sätt alltid glatt runt dem, även om det var ett tillfälle för avsked av svårare art. De gjorde guld tillsammans som det sedan gav till världen. En del kunde ta emot och andra inte såsom det är med den mänskliga naturen, öppet eller sluter. Det har också kommit ovanligt många fåglar till fönstret utanför samtalsmottagningen där jag sitter. Det är fåglar av olika storlekar som kommer för att såga något litet genom fönstret för att sedan flyga vidare. Nu dansar Lars-Olof och sädesärlan i vinden.
Till Lillgatan 7 traskade jag första gången som tolvåring. Till Karin och Lars Olof, de bästa vuxna jag visste!
Till Lillgatan 7 har jag fortsatt att traska, många gånger, och många gånger har jag suttit i kökssoffan och lyssnat på Lars Olof när han förklarat livets mysterier, på Karins berättelser och minnen från hennes och min mammas lärartid på Seminariet, men det bästa var nog ändå att få bli inbjuden till ateljén.. Vilken magisk plats för en tonåring och vilken magisk plats det fortfarande var för en 74-åring.
Hur ska jag nu kunna gå förbi Lillgatan 7?
Käre morbror! Du har haft stor betydelse för mig. Du var en intresserad o nyfiken vuxen o behandlade mig inte som ett litet barn med tokiga idéer. Du hörde o såg mig. När jag var en ung vuxen älskade jag att gå hem till er o fika. Det var lugnt o fint, tända ljus,mysigt o ombonat, fina o roliga samtal. Tack för att du har funnits i mitt liv ️