En sista hälsning
När dina steg har tystnat
finns ändå ekot kvar
När dina ögon slocknat
Vi alla minnen har
Vi spar dom i vårt hjärta
Tar fram dom då och då
Så kommer du för alltid vara här ändå
Evigt tack för allt…
Marita och Kerstin var skolkamrater. De/vi höll kontakt under livets alla faser. Båda är nu borta. Jag minns hennes kraft, stil och klokskap. Så många trevliga möten och samtal.
Vi måste våga tala med varandra om lusten - lusten att leva trots allt. Bara leva.
Vi måste hjälpa varandra att förstå att ingen sorg, inget lidande, inget ögonblick, ingen upplevelse är helt förgäves.
Vi måste tro på nya gröna ängar, nya varma läppar,
nya dagar och strålande solar
fast kinden är våt av tårar och hjärtat bankar av rädsla