Anders Welin

Anders, vårat NHL orakel. Du spred glädje och värme på våra innebandyträningar. Likaså om jag mötte dig ute på en promenad. Saknar dig.

Minnet av en vän... ...att du inte finns med mig längre här är en sorg som inte går att beskriva med ord. Du som alltid varit en del av mitt liv, alla våra stunder genom uppväxten tillsammans. Minnena av all stunder på asfaltsplanen med hockeyklubba och tennisboll är så många att de inte går att räkna, stunderna i lekrummet med otaliga legobyggen och de smått livsfarliga cykelturerna. Hur vi som barn sov i tält på varandras gårdar, nätterna när vi kollat NHL och sen kämpat upp dagen efter, otaliga promenader med samtal om allt från trader till djupare ämnen om livets egenheter. När vi råkade springa på Kasparaitis och du fick en bild och förklara att din son bär hans namn eller när vi när vi filade ner hockspelsgubbarnas klubbor och målade dem med våra favoritspelare. Hur hela min uppväxt rutin var att kliva upp och göra mig i ordning för att sen kila över gatan, ringa på och hämta upp dig till allt från skolan, innebandyn eller fester och upptåg. Hur vi som små målade husgrunden hos mig med vatten i sandlådehink och bakpensel eller hur du var den förste som hörde av dig efter att min pappa gått bort och sa att VI tillsammans ska oss igenom det. Du var ständigt som en extra bror vid min sida i allt och är så glad för alla de minen som du nu kommer leva vidare i. Är obeskrivligt tacksam över att fått ha just dig som vän genom livets alla stunder...i allt... ...Du fattas mig

Anders, Du var en av mina äldsta, och även bästa vänner. De senaste månaderna var du och de dina ständigt i mina tankar, och jag ville bara inte tro att vi sett vår sista hockeymatch tillsammans, druckit vår sista öl tillsammans. Jag är så tacksam för att vi fick träffas en sista gång, och prata både minnen och nutid. Efter det gick allting så fort, och minnena bara väller över mig. Hemma i Kristinehamn, det finns nästan ingenting där som inte väcker minnen. Innebandyn, landhockey, skolan, fester, nattliga promenader till Statoil för påfyllnad av cola och chips, att knacka på hemma hos dig 01:55 för att kolla NHL-hockey mitt i natten... Sms-konversationer på de mest udda tider, när någon av oss var på jobbresa någonstans i världen, var vid sidan av mer eller mindre regelbundna hockeyresor den mesta kontakt vi hade de sista åren, men det var alltid så lätt att bara fortsätta där vi var sist vi träffades, även när det gått ett par år mellan gångerna vi sågs... Jag saknar dig redan, och det kommer jag fortsätta göra. Även om det är jobbigt att tänka på det, så är jag så oerhört glad över alla minnen jag har av dig. Det gör att du aldrig kommer glömmas bort. Den här bilden får symbolisera det mesta av både dig, mig och vår vänskap. Vila i frid!