Så kom dagen, som var väntad men som man inte vet när den kommer. Vi har närmat oss en tid och vi visste det bara var dagar kvar.
Nu finns bara tomheten och minnen kvar. Diskat det sista glaset. Den rena tvätten som hänger kvar och inte längre behövs. Alla fantastiska människor i hemtjänsten som inte längre kommer. Vardagen som måste fortsätta.
Är så glad, trots omständigheterna då, att vi gjorde en sista resa till Norge i somras, nästan precis som i filmen, för du levde upp på riktigt för en dag, var ditt gamla jag.
Tack för allt mamma! Du finns där nånstans. Vi ses!