FONUS

FONUS

Vår Ebba… du som nu är i himlen. Du som låter änglarna höra din sång och som efter dig lämnat trygga melodier i vinden, till oss som sörjer här på jorden. Klockan är nu 00:01. En ny dag har börjat. Och det betyder att det idag har gått 1 år, 11 månader och 24 dagar sedan jag senast pratade med dig. Idag har det gått 1 år och 11 månader sedan du togs ifrån oss. Jag vet inte riktigt hur det är möjligt att tiden kan fortsätta gå när det känns som att en del av oss fortfarande står kvar där. Kvar i dagen då du försvann. Vi lever i ett vakuum. Ett vakuum som håller oss fast i tomheten, sorgen och smärtan. Att du inte finns gör ont på ett sätt som är så svårt att sätta ord på. Det finns fortfarande stunder då jag per automatik letar fram dig bland mina kontakter för att ringa. Och sedan kommer jag på det… att du inte kommer svara. Om 31 dagar har det gått två år. Två år?! Jag ser människor på gatan, på bussen, i affärerna och tänker varje dag på hur deras liv går vidare. Deras liv fortsätter som vanligt, som om ingenting har hänt. Medan våra liv känns fast. Fast i en annan dimension. Fast i den där dagen då du försvann. De säger att tiden läker alla sår. Jag tror inte på det längre. Såret som blivit kvar i våra hjärtan kommer aldrig att kunna läka helt. Det är ett evigt öppet sår som aldrig riktigt försvinner. Man lär sig kanske att leva med smärtan. Man lär sig bära såret. Men såret läker aldrig. Jag saknar dig så mycket att bröstkorgen känns för trång och luften tar slut. Jag saknar dig så mycket att tankarna snurrar snabbare än vad jag klarar av. Jag saknar dig på ett sätt som är så innerligt smärtsamt och tungt. Du är en av de finaste människorna jag någonsin har träffat. Och om jag bara fick en kväll till med dig… Jag vill höra din röst. Jag vill sjunga i stämmor med dig. Jag vill skrika tills vi tappar andan. Jag vill skratta med dig tills vi kissar på oss. Jag vill bara ha en enda stund till. En sista stund med dig. Jag har inte varit vid din plats på kyrkogården på 21 dagar nu. Inte för att jag inte vill, utan för att jag inte klarar det. Jag klarar inte att ta mig dit just nu, för någonstans inom mig kan jag fortfarande inte acceptera att du inte finns. Jag är rädd för den dagen då det har gått två år. Rädd för att käftsmällen av insikten ska slå så hårt att benen inte längre bär mig. Älskade Ebba… Jag saknar dig. Jag kommer alltid att sakna dig. Och jag önskar, mer än något annat, att jag kunde få bara en sista stund med dig. ❤️

Det är outhärdligt utan dig älskade Ebba 💔 Massa pussar och kramar

Saknaden efter dig har blivit en del av mig. Den följer mig i tystnaden, i ögonblicken då jag instinktivt vill berätta något för dig, och i stunderna då jag kommer på mig själv med att leta efter någon som inte längre går att hitta. Det gör ont att veta att jag aldrig mer får höra ditt skratt, se ditt leende eller skapa nya minnen tillsammans med dig. Det finns så mycket jag fortfarande hade velat säga, så många stunder jag önskar att vi hade fått uppleva. Världen känns annorlunda utan dig i den. Jag bär dig med mig varje dag, i varje sekund. Saknaden blir inte mindre.. jag lär mig bara att leva med tyngden av den. Jag hoppas att du har funnit frid, även om mitt hjärta fortfarande önskar att du var kvar här. Om jag bara hade fått en enda stund till med dig, hade jag tagit vara på varje sekund. Du kommer alltid att vara en del av mig. Jag saknar dig mer än ord någonsin kommer kunna beskriva. Tills vi ses igen❤️‍🪽