Henry Årebrand

Henry var 18 år när jag föddes, och fanns nära vår familj under hela min uppväxt. Han månade om mig som en liten lillasyster och jag började också kalla honom min låtsasstorebror. Som vuxen tänker jag att det kanske låg nära till hands med tanke på att Henry tillbringade en stor del av sin barndom och ungdom tillsammans med min mamma som fick agera något av en ung extramamma, inte minst sedan mormor och morfar gått ur tiden. Han hade stor betydelse för mig som saknade syskon. Han skickade små berättelser på fina vykort direkt till mig när han var på annan ort. Han lyssnade och brydde sig om, jag räknades trots att jag var barn. Var pappa irriterad på mig avledde han och fick oss alla att skratta, han påminde mig i sommar om den gång jag blåste bubblor i mjölken och Henry började göra likadant. Henry var också upphovet till många av mammas spännande och roliga berättelser från Norsjö, han och hans kompisar gjorde bestämt en hel del uppfinningsrika och skojiga bus. Under många år var Henry hemma hos oss i stort sett varje vardag, om inte annat vid lunchen när han och pappa följdes hem från AIB (Allmänna ingenjörsbyrån) där de båda arbetade. Dessutom träffades vi ibland på kvällar och helger då Iréne också var med, och så småningom även sönerna. Vi var tillsammans i fjällen, på fisketurer, ofta vid nyår och midsommar, och många gånger däremellan. Ibland var det endast våra två familjer, ibland med fler släktingar och vänner. När familjen bodde på Mariehem var sönerna under en tid hemma hos oss, hos mamma Zelly, på dagtid för att Iréne skulle få sova när hon jobbat natt som sjuksköterska. Då sågs vi även de dagarna. Henry var hjälpsam och generös, och det var och är även hans familj. När min pappa dog 1977 fanns Henry och Iréne där för mamma och mig, de stannade i Umeå och vakade vid bädden, och försökte hjälpa till på olika sätt. Sen tog de med oss till Botsmark och tog hand om oss på bästa sätt, och såg till att vi firade alla större helger tillsammans första året. På samma självklara sätt fanns Henry och hans familj där när min mamma dog 2002. De var ett stöd både känslomässigt och praktiskt, kom med släpvagn, flyttade grejer, bar och ordnade. Sen blev jag och Lasse omhändertagna på motsvarande sätt som när min pappa dog. På 70-talet fick jag börja fotografera med Henrys kamera och objektiv, kanske hade jag aldrig ägnat mig åt detta stora intresse om inte Henry låtit mig prova. När min digitalkamera gick sönder för ett decennium sedan och Henry fick veta det räckte han direkt och oombett över sin, trots att foto var ett av hans stora intressen. Det tog lång tid innan min kamera var tillbaka efter lagningen och jag fick använda Henrys kamera både privat och i mitt jobb under flera månader. Även under tider vi inte sågs så ofta fanns Henry och hans familj alltid där när det gällde. Henry gillade att diskutera, och vi hade ofta helt skilda åsikter. Men det gick alltid bra att argumentera för sin egen, var det någon som blev arg och upprörd var det jag. Han dömde aldrig ut mig bara för att vi tyckte olika. Jag är glad att vi hann prata om så mycket under sommaren och hösten, inte minst minnen från Henrys tid med mormor och morfar och min mamma. Men det hade funnits så mycket mer att prata om, och ibland skratta åt. Få kunde skratta så hjärtligt som Henry, inte minst åt barndomens upptåg. Jag kommer att sakna dig mycket, min låtsasstorebror! Karin Engman

Frid över Ditt minne

En sista hälsning - Vila i frid!

Tack för alla glada och inspirerande samtal samt kreativa måleriövningar vi fått göra tillsammans. med dig. Vi saknar dig. vila i frid.