Mats Nilsson

De tyska donaldisterna sörjer förlusten av ordföranden för vår systerförening.

Så sorgligt och overkligt att du lämnat jordelivet alldeles för tidigt. Tack för många härliga ankistiska möten i NAFS(k) och för musikalbesöken i Karlstad. Jag var stolt över att vara din vice ordförande under några år

Mats, du är saknad. Uppskattar mycket ditt föreningsengagemang och dig som ordförande. Trist att du lämnat oss alltför tidigt.

Herr ordförande! Det blir aldrig mer som det var. Men tack för att det ändå blev som det var, i så många år!

Det är ofattbart att du ryckt bort från oss så fort och att du inte kommer tillbaka. Jag inser mer och mer att jag tagit dig för given. Med det menar jag att jag har räknat med att träffa dig på nästa spexfest eller födelsedagskalas, och absolut på vår glögg till jul. Du var gudfar till min guddotter och vi samordnade ibland presenter tillsammans. Jag ska göra mitt bästa och försöka fylla tomrummet efter dig. Jag minns tillbaka på många glada stunder i goda vänners sällskap.och jag kommer säkert fortsätta baka en plåt lussekatter utan ägg i ditt minne. Vila i frid.

Mats, vi kände varandra via Fysikalen, där du var och förblev en fixpunkt. Visst råkade vi på varandra i andra sammanhang också, men främst var Fysikalen. Med åren blev jag mer sällsynt i spexsammanhang, men när jag dök upp kunde jag alltid känna mig rimligt säker på att du förr eller senare skulle dyka upp, och det var alltid trevligt. Vi pratade sista gången på kårgenomdraget i februari. I efterhand har jag tänkt: såg du sjuk ut? Nja, nej, inte diekt, inte utan att ha facit i hand i alla fall. Jag har tänkt mycket på dig de senaste veckorna. Jag kommer inte att kunna komma på din begravning, vilket jag beklagar för mig själv. Men jag kommer fortsätta att tänka på dig.

Mats, vår vänskap tog sin start på KTH, där vi upptäckte att vi båda hade liknande ambitioner vad gäller språket i en labbrapport minst lika mycket som själva faktainnehållet. Jag vet inte hur många gånger vi diskuterade korrekt kommatering minst lika mycket som, om inte mer än, själva det fysikaliska fenomenet som studerades. Det blev en sommarkurs med snabba Fouriertransformer av bilder, handledarkommentarer om att "allt i livet inte behöver vara linjärt" och kanske väcktes intresset för medicinsk teknik under någon av laborationerna på Karolinska? Tillsammans kunde vi också repa mod att ta oss an SSIFs kurser i sällskapsdans, vilket gjorde Ettans fester ännu roligare. Med tiden gick vi också kurs i argentinsk tango på restaurang Pele tillsammans med Gitte och Maria. Det blev många trevliga kvällar och helger, och emellanåt fick vi chans att träna lite extra som hjälpdansare under kurserna. Vi hade ju lite olika bråttom att lämna KTH, men fortsatte att troget ses ett par gånger om året för en "pizza & bio", d.v.s. först en stor pan pizza och sedan en film av varierande intellektuell nivå. Inte sällan blev det eftersnack och whisky på Arsenalen. Varje december de senaste åren blev det även "pub & Christmas Carol", när vi såg den fina versionen av Dickens julsaga som The English Theatre Company sjösatte på 80-talet. Engelsk teater var ju ett av dina stora intressen, och jag är glad att Eva och jag fick möjlighet att se dig på scen vid flera tillfällen. Liksom att vi tillsammans fick tillfälle att se Kesselofski & Fiske på Scala-teatern (hur många gånger har vi inte citerat favoritreplikerna genom åren). Det är inte alla som man med inlevelse kan diskutera Jeeves & Wooster eller Yes, Mr. Minister med, men vi hade uppenbart ett gemensamt intresse för typiskt engelska företeelser, från Shakespeare till Monty Python. Oavsett om det hade gått veckor eller månader mellan det vi sågs så var det alltid lätt och ledigt att ta upp samtalet där vi hade lämnat det, fullt av din "wittiness" och brittiska "understatements". Med tiden pratade vi också om att det blev allt lättare att, kanske inte identifiera sig med, men åtminstone att sympatisera med de gnälliga gubbarna på balkongen i Mupparna, där de kommenterar föreställningen. All the world's a stage, som det sägs, och du har gjort alltför tidig sorti. Tack för alla dessa år av berikande och oförglömlig vänskap.

Det gick för fort och ett liv blev för kort! ... och direkt känns sanningen i raderna: "Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer". Mats, du fattas oss! Det känns ännu ofattbart att vi inte kommer att få välkomnas av ditt vänliga lugn, din underfundiga humor, ditt gränslösa kunnande och ledas genom finurliga frågesporter. Tack för allt!

Tack för allt roligt och berikande vi gjort tillsammans under så många år. Det känns och kommer att kännas väldigt tomt utan dig en lång tid framöver, samtidigt som jag alltid kommer att minnas dig med glädje./BOS