Ingela Mismo

Vintern börjar komma och makalöst ser jag på Hur sommarn stannar kvar men vi själva måste gå De ögonblick vi minns ska vi aldrig få igen Så ofattbart att aldrig få återvända hem Kalla stjärnor blinka Längs den väg vi färdas hän En väg utav materia blott i ena riktningen För bakom oss är vägen ett sken ifrån en jord som vi endast i en tanke kan forma till ett ord Framåt framåt måste vi gå Mot någonting något ovisst vi nu ej kan nå Framåt det lilla vi vet Är en del av det som sker på vår planet Var handling var tanke som mänskligheten tänkt Har strålat ut i rymden i evighetens blänk Av allt det som har gjorts och allting som har tänkts Finns blott en liten smula kvar benämnd intelligens Vår väg igenom tiden är kantad utav lik Av varelser som levat och dödats i ett skrik Men allt det som vi kan och allting som vi lärs Ska detta sen försvinna när människan förtärs? Framåt en vanmäktig dans, vi vet ej vårt mål, säg har vi nån chans Framåt det lilla vi vet Är en del av det som sker på vår planet