FONUS

FONUS

Ja, ”sorgen kan ses som den djupaste ära som glädjen kan få”…..Men..Glädjen som låg i att höra av sig på din födelsedag den 19 mars finns nu inte längre kvar….Det känns sorgligt och också svårt att riktigt fatta….Vi som en gång under åren mellan 20 & 30, på 70-talet, bodde nära varandra i Solna - Helena på Fyrgränd 4 och jag några kvarter bort på Råsundavägen 79, vi som var varandras stöttepelare under några viktiga år när man väljer väg i livet, man dryftar stort & smått, äter middagar ihop, man reser tillsammans, hjälper varandra med det som man inte klarar själv - och startar vuxenlivet med dess med - och motgångar, man träffar föräldrar och förstår varifrån den goda vännen kommer …I Helenas fall bodde far & mor Inger då i Kalmar…Man är en viktig del av varandras liv…Helena blev den hos vilken mitt tjejgäng bestående av Helena, Acke, Anita, Margareta och Birgitta firade min möhippa och Helena var tärna på mitt bröllop och hjälpte mig hålla brudbuketten på mitt & Maltes bröllop…. Har så många fina minnesbilder av denna Helena i mitt minne kvar 🙏🏻 Jag flyttade något år härefter västerut till Uddevalla - det är nästan 45 år sedan…Den Helena jag kände då är i mitt minne så starkt bevarad, med sin tjusning, sin ständiga aktivitet, sin oräddhet, sin njutning av sin rörelseförmåga, sin glädje , sin färgstarkhet, sin förmåga att njuta av små detaljer och sitt sinne för färg, form & vackra ting. Jag tänker på hur vi, som levde under små omständigheter, på hösten när det var skaldjurssäsong köpte färsk vakuumförpackad irländsk krabba och njöt av lyxen och utsöktheten av den med färska vindruvor, som hade säsong samma tid, till efterrätt.. Denna Helena bär jag med mig och till Helenas familj vill jag säga att jag är för alltid tacksam för vänskapen jag haft med Er Helena - er syster, mamma & mormor- sedan så lång tid tillbaka.