Eila, Aimos kära hustru, Jari, Harri och Pekkas fina mamma har lämnat oss.
Vi minns Eila som en person som alltid satte familjen först och ställde upp i vått och torrt för sin man, sina söner med respektive och barnbarnen. Framförallt var barnbarnen och deras väl och ve alltid i främsta rummet för Eila. Alla barnbarn, Felicia, Julia, Emil, Arvid, Joel, Filip och Flora har nog varit hemma hos Eila och Aimo och försetts med kakor, bullar, ”multi” och glass i stora lass. Eila hade också oftast tid att leka med barnbarnen och blev en viktig del i deras uppväxt. En trygg punkt som alltid fanns där och gav tröst och uppmuntran.
För sönerna var hon en mamma som hela vägen från småbarnsåren till vuxna män verkligen brydde sig. Hon kanske inte alltid sa det i ord utan mest i handling. Under tonåren när pojkar blev ”män” vakade hon i sin fåtölj hemma på helgkvällarna för att försäkra sig om att sönerna kom hem ordentligt och verkade ha skött sig. I vuxen ålder har hon alltid ställt upp på alla möjliga vis men framförallt med ett öppet hem där man alltid var välkommen.
För Aimo var hon en fast punkt som gav trygghet och kärlek men ibland också förmaningar. Eila träffade Aimo i hemlandet Finland i mitten på 60-talet. Aimo körde mjölk och Eila var mejerikontrollant och genom en av Aimos systrars försorg sammanfördes de. Efter en kort tid av vad vi idag kallar ”dejtande” fann de varandra, blev förälskade, gifte sig och bestämde sig för att lämna sitt hemland för att finna jobb och lycka i grannlandet Sverige. Det var på den tiden svåra förhållanden in Finland varför det var många finländare som sökt lyckan på samma vis. Livet i Sverige var enklare och det var inte svårt att hitta arbete inom den blomstrande industrin i Sverige. Mer eller mindre genom slumpens försorg kom Eila och Aimo att bosätta sig i Kungsör där båda fick arbete inom industrin. Det blev barn, hus och ett hyggligt rikt liv i det nya hemlandet men det fanns alltid en viss saknad och längtan till gamla hemlandet. Varje sommar under väldigt många år användes semestern till att återvända till Finland och hemtrakterna. Där byggde man en sommarstuga vid sjön Iso-Kiimanen som blev en fast punkt vid besöken i Finland. Där var alla välkomna och också sönerna och deras familjer har tillbringat många fina dagar vid ”Mökki”.
Allra bäst tror vi att Eila trivdes i villan på Ekoxgatan i Kungsör. Där tillbringade hon mest tid och kände sig väldigt trygg. De sista åren vårdade hon Aimo i hemmet vilket tärde på Eila och hennes hälsa försämrades dramatiskt mot slutet. Det blev en del sjukhusvistelser men hon ville gärna komma hem alldeles innan hennes bortgång. Vi tror och känner att hon såg fram mot att efter ett långt, rikt och ibland slitsamt liv få somna in i den miljö där hon kände som allra mest trygghet. Hon lämnade oss på morgonen den 25 februari 2026.
Vi kommer för alltid att sakna henne!
Jari, Harri och Pekka
Vi minns Eila som en person som alltid satte familjen först och ställde upp i vått och torrt för sin man, sina söner med respektive och barnbarnen. Framförallt var barnbarnen och deras väl och ve alltid i främsta rummet för Eila. Alla barnbarn, Felicia, Julia, Emil, Arvid, Joel, Filip och Flora har nog varit hemma hos Eila och Aimo och försetts med kakor, bullar, ”multi” och glass i stora lass. Eila hade också oftast tid att leka med barnbarnen och blev en viktig del i deras uppväxt. En trygg punkt som alltid fanns där och gav tröst och uppmuntran.
För sönerna var hon en mamma som hela vägen från småbarnsåren till vuxna män verkligen brydde sig. Hon kanske inte alltid sa det i ord utan mest i handling. Under tonåren när pojkar blev ”män” vakade hon i sin fåtölj hemma på helgkvällarna för att försäkra sig om att sönerna kom hem ordentligt och verkade ha skött sig. I vuxen ålder har hon alltid ställt upp på alla möjliga vis men framförallt med ett öppet hem där man alltid var välkommen.
För Aimo var hon en fast punkt som gav trygghet och kärlek men ibland också förmaningar. Eila träffade Aimo i hemlandet Finland i mitten på 60-talet. Aimo körde mjölk och Eila var mejerikontrollant och genom en av Aimos systrars försorg sammanfördes de. Efter en kort tid av vad vi idag kallar ”dejtande” fann de varandra, blev förälskade, gifte sig och bestämde sig för att lämna sitt hemland för att finna jobb och lycka i grannlandet Sverige. Det var på den tiden svåra förhållanden in Finland varför det var många finländare som sökt lyckan på samma vis. Livet i Sverige var enklare och det var inte svårt att hitta arbete inom den blomstrande industrin i Sverige. Mer eller mindre genom slumpens försorg kom Eila och Aimo att bosätta sig i Kungsör där båda fick arbete inom industrin. Det blev barn, hus och ett hyggligt rikt liv i det nya hemlandet men det fanns alltid en viss saknad och längtan till gamla hemlandet. Varje sommar under väldigt många år användes semestern till att återvända till Finland och hemtrakterna. Där byggde man en sommarstuga vid sjön Iso-Kiimanen som blev en fast punkt vid besöken i Finland. Där var alla välkomna och också sönerna och deras familjer har tillbringat många fina dagar vid ”Mökki”.
Allra bäst tror vi att Eila trivdes i villan på Ekoxgatan i Kungsör. Där tillbringade hon mest tid och kände sig väldigt trygg. De sista åren vårdade hon Aimo i hemmet vilket tärde på Eila och hennes hälsa försämrades dramatiskt mot slutet. Det blev en del sjukhusvistelser men hon ville gärna komma hem alldeles innan hennes bortgång. Vi tror och känner att hon såg fram mot att efter ett långt, rikt och ibland slitsamt liv få somna in i den miljö där hon kände som allra mest trygghet. Hon lämnade oss på morgonen den 25 februari 2026.
Vi kommer för alltid att sakna henne!
Jari, Harri och Pekka
Eila, Aimos kära hustru, Jari, Harri och Pekkas fina mamma har lämnat oss.
Vi minns Eila som en person som alltid satte familjen först och ställde upp i vått och torrt för sin man, sina söner med respektive och barnbarnen. Framförallt var barnbarnen och deras väl och ve alltid i främsta rummet för Eila. Alla barnbarn, Felicia, Julia, Emil, Arvid, Joel, Filip och Flora har nog varit hemma hos Eila och Aimo och försetts med kakor, bullar, ”multi” och glass i stora lass. Eila hade också oftast tid att leka med barnbarnen och blev en viktig del i deras uppväxt. En trygg punkt som alltid fanns där och gav tröst och uppmuntran.
För sönerna var hon en mamma som hela vägen från småbarnsåren till vuxna män verkligen brydde sig. Hon kanske inte alltid sa det i ord utan mest i handling. Under tonåren när pojkar blev ”män” vakade hon i sin fåtölj hemma på helgkvällarna för att försäkra sig om att sönerna kom hem ordentligt och verkade ha skött sig. I vuxen ålder har hon alltid ställt upp på alla möjliga vis men framförallt med ett öppet hem där man alltid var välkommen.
För Aimo var hon en fast punkt som gav trygghet och kärlek men ibland också förmaningar. Eila träffade Aimo i hemlandet Finland i mitten på 60-talet. Aimo körde mjölk och Eila var mejerikontrollant och genom en av Aimos systrars försorg sammanfördes de. Efter en kort tid av vad vi idag kallar ”dejtande” fann de varandra, blev förälskade, gifte sig och bestämde sig för att lämna sitt hemland för att finna jobb och lycka i grannlandet Sverige. Det var på den tiden svåra förhållanden in Finland varför det var många finländare som sökt lyckan på samma vis. Livet i Sverige var enklare och det var inte svårt att hitta arbete inom den blomstrande industrin i Sverige. Mer eller mindre genom slumpens försorg kom Eila och Aimo att bosätta sig i Kungsör där båda fick arbete inom industrin. Det blev barn, hus och ett hyggligt rikt liv i det nya hemlandet men det fanns alltid en viss saknad och längtan till gamla hemlandet. Varje sommar under väldigt många år användes semestern till att återvända till Finland och hemtrakterna. Där byggde man en sommarstuga vid sjön Iso-Kiimanen som blev en fast punkt vid besöken i Finland. Där var alla välkomna och också sönerna och deras familjer har tillbringat många fina dagar vid ”Mökki”.
Allra bäst tror vi att Eila trivdes i villan på Ekoxgatan i Kungsör. Där tillbringade hon mest tid och kände sig väldigt trygg. De sista åren vårdade hon Aimo i hemmet vilket tärde på Eila och hennes hälsa försämrades dramatiskt mot slutet. Det blev en del sjukhusvistelser men hon ville gärna komma hem alldeles innan hennes bortgång. Vi tror och känner att hon såg fram mot att efter ett långt, rikt och ibland slitsamt liv få somna in i den miljö där hon kände som allra mest trygghet. Hon lämnade oss på morgonen den 25 februari 2026.
Vi kommer för alltid att sakna henne!
Jari, Harri och Pekka
Vi minns Eila som en person som alltid satte familjen först och ställde upp i vått och torrt för sin man, sina söner med respektive och barnbarnen. Framförallt var barnbarnen och deras väl och ve alltid i främsta rummet för Eila. Alla barnbarn, Felicia, Julia, Emil, Arvid, Joel, Filip och Flora har nog varit hemma hos Eila och Aimo och försetts med kakor, bullar, ”multi” och glass i stora lass. Eila hade också oftast tid att leka med barnbarnen och blev en viktig del i deras uppväxt. En trygg punkt som alltid fanns där och gav tröst och uppmuntran.
För sönerna var hon en mamma som hela vägen från småbarnsåren till vuxna män verkligen brydde sig. Hon kanske inte alltid sa det i ord utan mest i handling. Under tonåren när pojkar blev ”män” vakade hon i sin fåtölj hemma på helgkvällarna för att försäkra sig om att sönerna kom hem ordentligt och verkade ha skött sig. I vuxen ålder har hon alltid ställt upp på alla möjliga vis men framförallt med ett öppet hem där man alltid var välkommen.
För Aimo var hon en fast punkt som gav trygghet och kärlek men ibland också förmaningar. Eila träffade Aimo i hemlandet Finland i mitten på 60-talet. Aimo körde mjölk och Eila var mejerikontrollant och genom en av Aimos systrars försorg sammanfördes de. Efter en kort tid av vad vi idag kallar ”dejtande” fann de varandra, blev förälskade, gifte sig och bestämde sig för att lämna sitt hemland för att finna jobb och lycka i grannlandet Sverige. Det var på den tiden svåra förhållanden in Finland varför det var många finländare som sökt lyckan på samma vis. Livet i Sverige var enklare och det var inte svårt att hitta arbete inom den blomstrande industrin i Sverige. Mer eller mindre genom slumpens försorg kom Eila och Aimo att bosätta sig i Kungsör där båda fick arbete inom industrin. Det blev barn, hus och ett hyggligt rikt liv i det nya hemlandet men det fanns alltid en viss saknad och längtan till gamla hemlandet. Varje sommar under väldigt många år användes semestern till att återvända till Finland och hemtrakterna. Där byggde man en sommarstuga vid sjön Iso-Kiimanen som blev en fast punkt vid besöken i Finland. Där var alla välkomna och också sönerna och deras familjer har tillbringat många fina dagar vid ”Mökki”.
Allra bäst tror vi att Eila trivdes i villan på Ekoxgatan i Kungsör. Där tillbringade hon mest tid och kände sig väldigt trygg. De sista åren vårdade hon Aimo i hemmet vilket tärde på Eila och hennes hälsa försämrades dramatiskt mot slutet. Det blev en del sjukhusvistelser men hon ville gärna komma hem alldeles innan hennes bortgång. Vi tror och känner att hon såg fram mot att efter ett långt, rikt och ibland slitsamt liv få somna in i den miljö där hon kände som allra mest trygghet. Hon lämnade oss på morgonen den 25 februari 2026.
Vi kommer för alltid att sakna henne!
Jari, Harri och Pekka
Denna administrationsavgift säkerställer uppföljning av köpet till rätt florist. Det inkluderar godkännande från floristen och vid behov påminnelser till floristen att godkänna beställningen. Avgiften täcker även kundsupport för blomstinköp.
Koskaan ei tiedö, onko aikaa paljon vai vähän. Yhtäkkiä vain huomaa, se päättyi tähän. Kun sammui sydän läheisen. On aika surun hiljaisen. Lepää rauhassa isosisko.