Älskade mormors.
Det känns fortfarande overkligt att du inte längre finns här. Det är svårt att förstå att jag aldrig mer ska få höra din röst, krama dig eller höra dig säga mitt namn.
Du var en av de starkaste människor jag någonsin har känt. Redan som 16-åring blev du mamma och med en enorm styrka och kärlek uppfostrade du dina tre döttrar, till stor del på egen hand. Livet gav dig många utmaningar, men du gav aldrig upp. Din envishet, din arbetsmoral och ditt stora hjärta bar dig genom livet. Det är egenskaper som jag alltid kommer att beundra och som jag hoppas att jag bär med mig.
För mig var du aldrig Anna-Lisa.
Du var min mormors.
Min lilla mormors.
Du hade alltid något för händer. Du bakade, sydde, broderade tavlor, virkade och stickade. Det du skapade med dina händer var vackert, men det allra finaste du skapade var känslan av trygghet, omtanke och kärlek hos oss barnbarn.
Jag tänker ofta på dina wienerbröd. Du brukade säga att de var så besvärliga att baka och därför gjorde du dem inte särskilt ofta. Men när du visste att jag skulle komma och hälsa på hade du ibland ändå bakat dem. Inte för att det var enkelt, utan för att du visste hur glad jag blev. Det är ett av mina allra käraste minnen, för det säger allt om vem du var. Du visade din kärlek i de små sakerna – och de blev de allra största.
När jag var liten var du världens snällaste barnvakt. Hos dig fanns det alltid värme, trygghet och ett öppet hjärta. Du ställde upp för mig i vått och torrt, och jag har alltid vetat att jag kunde vända mig till dig. Du ville oss barnbarn alltid väl och gladdes åt våra liv som om de vore dina egna.
Ett av mina många fina minnen med dig är att du reste hela vägen till Turkiet, inte bara en utan två gånger, för att hälsa på mig och mannen som senare blev min make. För dig spelade avstånd ingen roll när det handlade om familjen. Du kom för att vara nära oss, och det betydde mer än du kanske någonsin förstod.
Du blev mormor redan som 35 åring, och bara två år senare blev du min mormor. Vi fick så många år tillsammans, fler år än många barnbarn får med sina mor- och farföräldrar. Och ändå känns det som om tiden aldrig räckte till.
Jag kommer att sakna dig mer än ord kan beskriva. Men jag kommer alltid att bära dig med mig. I din styrka, din envishet, din arbetsmoral och framför allt i den kärlek som du gav så självklart och så villkorslöst.
Tack för allt du gjorde.
Tack för att du alltid fanns där.
Tack för alla kramar, alla skratt och alla fina minnen.
Och tack för att just du var min mormor.
Jag älskar dig, mormors. ❤️
Om jag bara fick önska en enda sak, så skulle det vara att få komma hem till dig en sista gång. Att få sätta mig vid ditt köksbord, dricka en kopp kaffe tillsammans med dig, äta ett av dina nybakade wienerbröd och få en av dina kramar.
Bara en gång till.
Och jag hoppas att det finns ett litet kök där du är nu. Att du har mjöl på förklädet, kaffet är nykokt och att det står ett nybakat wienerbröd och väntar på mig den dagen vi ses igen.
Tills dess ska jag bära dig med mig i mitt hjärta.
Vila i frid, min älskade mormors.
Vi ses igen.
Visa mer
Visa mindre
Administratörs-inloggning
English
Norsk
Dansk
Nederlands
Cookies
Portal
