Ylva Kongbäck Östlund

Vår Ylva Vår älskade Ylva somnade in söndagen den 20:e november 2016, i sitt och Pelles hem på Muskö. Hon fick somna in fridfullt i Pelles famn, med sina barn runt sig, efter en vecka tillsammans fylld av ömsom gråt och ömsom skratt. Det blev ett vackert farväl efter fem år av modigt och positivt kämpande mot sjukdomen. Sina sista år levde Ylva tillsammans med sin man Pelle på Muskö. Där njöt de av livet och tog vara på dagarna tillsammans, genom att tillsammans bygga ett hem och en trädgård, dricka kaffe i solen och champagne på klipporna vid havet. Trädgård, speciellt rosor och pioner, var Ylvas stora passion, och på Muskö fick hon bygga en trädgård nästan från början. Trots sjukdomen var Ylva mycket lycklig och hon och Pelle har haft det otroligt roligt tillsammans.  Ylva växte upp med mamma, pappa och sina tre bröder i Falkenberg i Halland. Ylvas far Pelle var entreprenör och Ylva fick förmodligen med sig skaparandan i blodet. Hon var redan som barn påhittig och pysslade mycket, bland annat med egna klippdockor som hon designade kläder till. När det var dags för att studera valde hon en grundläggande konstnärlig utbildning på Nyckelviksskolan i Stockholm, vilket var starten på en lång resa inom den textila världen.  I Stockholm träffade hon Hasse. Flytten gick till Borås där Ylva fortsatte sin textilutbildning och efter några år började Ylva arbeta på den skola hon varit elev på. Första barnet, dottern Linnea, kom till världen 1973. Familjen flyttade till Hökerum som blev hemort ända till 1999. I Hökerum utökades familjen efterhand med Evelina och Emilia. Tre döttrar, som har stått väldigt nära sin mamma. Livet präglades av mycket textilt skapande, familjeliv och båt- och stugsemestrar på Lurö i Vänern. Under åren i Hökerum hade Ylva länge en ateljé med kontor, butik och vävateljé med två pampiga vävstolar som stundvis gick varma. 1999 gick flytten till Spikens fiskeläge på Kållandsö utanför Lidköping. Linnea och Evelina var utflugna ur boet men Emilia följde med. Även i Spiken byggde Ylva upp ett stort nätverk av både vänner och affärsrelationer. Snart hade hon en egen sommarbutik i Spikens fiskeläge och efterhand satsade hon på att bygga upp sitt eget varumärke ByYlva, som såldes i interiörbutiker runt om i Sverige och till och med i både Kalifornien och Japan.  Ylva har genom livet varit mycket, mycket älskad, både som maka, mamma, dotter, syster och vän. Vi kommer för alltid sakna henne och all hennes kreativitet, livsglädje, klokskap, stora generositet, spontanitet, lekfullhet, kvinnlighet, klurighet och kärleksfullhet. Ylvas textila resa Redan som 17-åring började Ylva intressera sig för textilier och kom att utveckla textil under 50 år. Ylva sa själv att hon alltid varit lite konstnärlig och att hon gillade färger. När hon var sexton år stod hon inför ett val, hon skulle välja inriktning på en sommarkurs. Valet stod mellan trä, textil, keramik och trädgård. – Jag gillar färg, tänkte jag, vad kommer ge mig mest, vad kommer vara roligast, jo textil. Hon började den professionella karriären 1976 som lärare för designstudenter på Textilinstitutet i Borås. Sina största framgångar inom textil nådde hon när hon under 1980-talet fördjupade sig inom ripstekniken och då utvecklade gammal ripsteknik till att passa i vår tid med nya mönster och färger. Att Ylva fastnade för just rips var lite av en tillfällighet. Det började när hon som lärare på textilinstitutet skulle lära ut hur man tillverkade rips. –Det var inte så lätt att förklara så man fick själv lära sig så förfärligt mycket för att kunna berätta hur det skulle gå till, sa Ylva. Det är svårt att förklara vad rips är, men om man ska göra ett försök så är det bomullsmattor som är vävda över ribbor som oftast består av trådar. Ripsen bidrog till att både Ylva och Linum, som hon designade för, blev stora inom den textila världen och det var ett mångårigt samarbete. 1987 fick Ylva både ett diplom och ett hedersomnämnande av Utmärkt Svensk Forms jury då de delade ut sitt årliga pris. Arbetet med rips ledde henne sedan vidare in i ett vävprojekt i Älvsborg där uppgiften var att utveckla halmvävandet -ännu en gammal svensk traditionell teknik som hon använde på nya sätt. Även för detta fick hon Utmärkt Svensk form och hon turnerade länge i norden med utställningen Bondens guld, som även sattes upp i Finland och Spanien. Efter projektet kände hon sig sedan tvingad att skriva en bok om halmvävning. Hon sa att tekniken i princip hade varit borta och att de nu satt på kunskap som borde skrivas ner. När hon beskrev halmvävning blev hon lyrisk: Det är visserligen tidskrävande, med att odla på rätt sätt, skala halmen, blöta och väva. – Men det blir så väldigt vackert. Det blir ett sådant sken. Man blir gripen av det. När vi började med det blev alla helt förälskade i materialet, sa Ylva i en intervju i Ulricehamns tidning 2011. Under 1990-talet började Ylva även att arbeta för dåvarande “Linneväveriet i Horred”, idag “Ekelunds”. Det blev ett mycket långt och bra samarbete med främst dukar, tabletter, handdukar och löpare i lin eller lin/bomull. Samarbetet har fortsatt ända till idag och flera av hennes mönster finns i produktion och vi ser dem ofta både i butiker och i människors hem. Ylva har gett ut tre böcker om vävning; “Linnevävar”, “Rips” och “Väv i Halm” Runt 2005 gjorde Ylva en kollektion för IKEA, med bland annat metervara, badrumstextil, påslakan och kökstextil. Den sista stora satsningen var hennes eget varumärke ByYlva, som består av mönstrade plastmattor tillverkade i Sverige, samt textilier i bomull/linne vävda på Ekelunds väverier. ByYlva fördes dels på den egna internetbutiken och dels i ett antal inredningsbutiker runtom i landet. Genom sitt liv har Ylva deltagit i ett mycket stort antal utställningar och hållit kurser i mängder. Ylva förärades utmärkelser av “Utmärkt Svensk Form” 1987, 1989, 1993 och 1996, däribland hedersomnämnande och designpris.  Döttrarna var stolta när mattan “Halma” hängde från tak till golv på Designtorget i Stockholm. Ylva var en fantastiskt kreativ kvinna som njöt av själva skapandet, färger och formspråk. Vi har alla hennes alster i våra hem, som en påminnelse om vem hon varit och för att ge oss glädje när vi tänker på henne.