Nils Rönnegård

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder: Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt! Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand, om de vildaste havens vila har jag drömt. Och i anden har jag ilat mot de formlösa land, där det käraste vi kände skall bli glömt. Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder, där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd. Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder, mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd. Dan Andersson