Charlie var en fantastisk människa. Han var den mest oförställda, genuina och ödmjuka person jag träffat. I hans sällskap så kände jag mig alltid lyssnad till, förstådd och bekräftad.
Om jag kände mig nere, ångestriden eller ledsen över någonting så var Charlie alltid en av de första som jag vände mig till, då han utstrålade en acceptans och öppenhet som var unik och gjorde det lätt att öppna upp sig och prata med honom om allt.
Med Charlie kunde man vara sig själv utan några krusiduller, det fanns inget behov av fasader, att förställa eller göra sig till på något sätt.
Från och med den dag då jag lärde känna Charlie i början av gymnasiet så upplevde jag att det fanns en slags omedelbar, outtalad förståelse mellan oss, att vi på något sätt delade ett visst förhållningssätt till världen och tillvaron; vi var båda filosofiskt lagda och kunde ägna timmar åt diverse filosofiska spörsmål. I grund och botten baserades våra personligheter på en cocktail av "nästant tvångsmässigt tänkande" blandat med några beska droppar pessimism, men också en mycket stor portion humor och livsglädje.
Charlie hade alltid glimten i ögat och en ordvits nära till hands, oavsett om det diskuterades världspolitiska händelser eller Hegels logik.
Vi delade på ett spontant sätt ett visst förhållningssätt till världen som skapade ett starkt band mellan oss.
Charlie var en äkta tänkande människa, det finns många tillsynes tänkande människor, dem kan till och med ha doktorsgrader och fina utbildningar, men likväl aldrig ha tänkt en enda äkta tanke i hela sitt liv. Dessa människor simulerar tänkande på samma sätt som en maskin kan simulera kommunikation, det låter väldigt bra och kunnigt fram till den stund då man inser att personen bara följer ett manuskript och faktiskt aldrig har levt det den talar om.
Dessa "tillsynes tänkare" sysslar ofta med intellektuella charader för att visa sig bättre än andra, uppnå vissa positioner, stärka sitt ego, vinna beundran eller dylikt, Charlie var precis motsatsen till detta, han var en verklig tänkare, och äkthetsmänniska. Jag tror att detta, likt för de flesta stora andar, var både hans stora lycka och olycka.
Denna plikt att tänka saker till sin spets, inte ta något för givet och att inte nöja sig med halvmesyrer kan göra livet tungt att bära till och från. Spelade han sax så spelade han för att finna saxofonens essens och inget mindre, och kunde han inte uppnå detta, ja då var det lika bra att sluta med det helt, det var inte tänkbart för Charlie "att bara spela lite för skojs skull".
Läste han en filosof eller författare så läste han denne fullt ut, det vill säga, läste han sin Schopenhauer så var det inte intellektuell kuriösa för honom, utan det var en existentiell resa som gällde livet självt. Att gå så djupt in i sitt sökande efter sanningen, och att förhålla sig så öppen och lyssnande inför världen, gjorde att många drogs till Charlie och ville vara i hans sällskap, som så många här har vittnat om, men med en sådan öppenhet följer antagligen en förhöjd sårbarhet.
Verkligt tänkande och öppna människa blir också sårbar för världen, livet är inte lätt för den som vågar möta det i dess helhet, både allt det underbara men också det avgrundsdjupa.
Jag och Charlie delade oerhört mycket, och för mig är inte världen riktigt den samma när han nu inte längre är ibland oss. Den saknad han lämnar efter sig är obeskrivlig, men vår vänskap lever kvar inom mig, och den kommer jag alltid att bära med mig, tack Charlie! Jag väljer också att tro på Kjell Höglunds vackra ord från sången gamla vänner:
"Det finns en gammal tro
att på någon avlägsen strand
långt från hopplöshetens bro
gamla vänner ska åter skaka hand"
Jag beklagar sorgen, må Charlie vila i frid och all styrka till familjen. Ni finns i mina tankar!
/Sara kollega på stadsmissionen
Du var en sådan fin och klok människa, Charlie! Jag tyckte mycket om dig. Du gjorde intryck på dina medmänniskor med dina djupa, filosofiska tankar, i kombination med glimten i ögat. Jag kommer alltid att sakna dig och kommer aldrig att glömma dig, kära, gamle klasskamrat. Jag hoppas att änglarna finns vid din sida och du nu har funnit din ro. Vila i frid min vän. Alltid älskad, aldrig glömd.
Jag hade äran att lära känna dig som klasskamrat , jag kommer aldrig glömma hur försiktig du var när du fick till uppgift att opponera min uppsats och hur du efteråt frågade om allt var bra, min fina klasskompis önskar att du fortfarande var hos oss , vila i frid , du är saknad .
Kära charlie familj
Jag beklagar sorgen.
Från charlie kollega
Abraham.
Hej Charlie
Vi möttes bara en gång men du gjorde ett starkt intryck på mig. Vi skulle ha jobbat tillsammans på Stadsmissionens kollo i sommar och vi sågs på våra uppstartsdagar i maj. Det är inte svårt att förstå varför Stadsmissionen valde dig till att jobba på kollo och jag mins att du också sa att du var glad att du valt oss. Du var viktig i att skapa en varm känsla av samhörighet i arbetslaget.
Inför varje kolloperiod brukar vi som ska jobba göra en övning då vi ger varandra feedback så nu får du min.
-Mitt starkaste intryck av dig är din öppenhet och nyfikenhet, när vi på uppstartsdagarna satt i liten grupp och pratade så kände jag mig lyssnad på av dig. Du fick mig att känna mig intressant och viktig. Det är en sorg att du inte längre är hos oss för att dela med dig av detta till mig och till våra deltagare.
Jag vill också framföra Stockholms Stadsmissions kondoleanser till din familj.
Varma hälsningar
Daniel Söderberg
Tillförordnad verksamhetschef Unga Station, Stockholm Stadsmission
Charlie var under några perioder i sitt liv aktiv i den revolutionärt socialistiska organisationen Arbetarmakt. Det var med stor sorg vi nåddes av beskedet om hans för tidiga bortgång. Vi har skrivit lite om våra minnen om vår kamrat Charlie här, för den som är intresserad.
http://www.arbetarmakt.com/2017/06/till-minne-av-charlie-ostlund/
Minnesord över Charlie Östlund, 1989-2017
En försommarkväll i Stockholm, efter en utflykt med familj och vänner med samvaro och samtal av både lekfullhet och djup, nås jag av beskedet att vännen, musikanten och humanisten Charlie Östlund gått bort mitt uppe i livet. Kontrasten mellan sorg och saknad och dagens upplevelser blir först stor, men efter hand blir just erfarenheterna från dagsutflykten också i samklang med de minnen som klart träder fram från mötena med Charlie – i lyhört samspel och improvisation i musikkurser och konserter, i samtalen efteråt vid måltidsbordet eller lägerelden, i leken eller på skogsvandringen, och hemma hos varandra/på kafé i sta'n. Charlie är saknad av familj och många vänner.
Tidigt fann Charlie ett intresse för musik och utvecklade ett fint gehörsspel – han gick ofta ut och lyssnade till förebilder inom jazzmusiken och visan, lärde sig uppmärksamt och samarbetade med studiekamrater inom både musik och teater i sin estetiska gymnasieutbildning i Skärholmen. I den musikpedagogiska föreningen Olika Sväng lärde han sig spela både skrivna arrangemang och på gehör, och han gav själv ensemblelektioner för oss kursdeltagare. I konserter i Bergslagen, på Gotland och i stockholmsområdet var han en personlig solist på tenorsax och piano i jazzmusiken – han kunde berätta i en improvisation. I dessa sammanhang – på Skärholmens gymnasium, i Olika Sväng, på Stockholms Universitet, i Sundbyberg och på flera håll, vet jag att han fann vänner för livet, och han växte också upp i ett öppet hem, där det genom livet fanns en gemenskap och ett ömsesidigt stöd.
Förutom musiken guidade Charlie genom litteraturen i ett arbete på den lokala bokhandeln, och han var nu i vår mitt uppe i förberedelserna för en lärargärning, tillsammans med studiekamrater och lärare vid Stockholms universitet. Mycket fanns kvar att upptäcka och var på gång att samarbeta kring, i musik och friluftsliv, men också i Charlies stora intresse för historia och filosofi. Med Charlie kunde man samtala – mer än diskutera – om filosofiska problem, samhälle och männsikors konkreta livsfrågor, respektfullt till varje samtalpartners olika perspektiv och i ett nyfiket lyssnande. Nu hoppas jag att familj och vänner bärs vidare av denna kunskapssökande öppenhet och vilja till gemenskap.
Ett tydligt minne av Charlie är från ett möte på sta'n då han glad och tacksam berättade om en resa han gjort med en kamrat genom Europa, ett annat då han förmedlade ett engagemang för studierna på universitetet. I musiken försökte vi alla hitta en balans mellan ambitionen att skapa och lära nytt, och att kommunicera där man är, och våga vänta i en förtroendefull arbetsgemenskap, med tid för lek och samtal efter spelträffarna. Författaren J Nilsson uttrycker något av detta i sin vardagspsalm ”Jorden är Herrens” från år 1968 – om att allt från markens lilja, stadens ljus arbetslivet, vetandets hunger och skapandets lust är ”liv av hans liv, längre än alla tankar kan gå”. Paulus reflekterar över vårt liv och framtiden i sitt första brev till Korinth, kap 13:12-13, att om att vi ibland bara ser delar av livet och världen – såsom en spegelbild – så finns kärleken redan där, konkret i nuet, och kommer att bestå. Kanske Charlie skulle resonerat med utgångspunkt i litteraturen – den sökande, mångtydiga och konstnärliga – som i diktsamlingen av Tomas Tranströmer Charlie sålde när jag besökte bokhandeln under under nobelprisåret;
I dagens första timmar
kan medvetandet omfatta världen
som handen griper
en solvarm sten
Ur 17 dikter (1954)
Urban Wetterroth
musikant, pedagog och vän
Har tänkt på dig varje dag Charlie, Din omtanke och ditt intellekt. Samtalen med dig kommer jag att sakna. Jag bär med mig dig.
Mina tankar går till din familj och dina närmsta anhöriga.
Jag är tacksam för de 28 år som Charlie fanns i livet. Charlie med hans intellekt, härliga humor, sinne för musik, och hans sociala engagemang. Han lämnar ett stort tomrum efter sig. Det tomrummet han lämnar efter sig kommer liksom aldrig att kunna fyllas och jag saknar honom så.