Man var alltid välkommen hos farmor oavsett tid på dygnet eller dag. Hon var alltid generös med mat, mackor, kakor, bullar, bär och dricka.
På senare år när hon behövde hjälp var hon väldigt tacksam för även den minsta hjälp som att byta gardiner.
Hon hade mycket att göra hemma hos sig; lego, pussel och memory och vi hittade på olika lekar. På somrarna var vi mycket ute i hennes trädgård där hon berättade vad varje sorts blomma hette. Vi spelade ofta kort medan vi satt och pratade. Hon var aldrig sträng och gick med på lekar som ”vad blir det om man blandar alla kryddor i en soppa” och att klä ut sig i hennes gamla kläder.
Hon gillade att berätta om gamla minnen och jämförde ofta min uppväxt med hennes, hon tyckte det var kul att jag fick en bra utbildning. Jag kände mig alltid sedd av farmor, som en jämlike, på ett sätt som skiljde sig från andra vuxna. Hon gjorde sig aldrig märkvärdigt.
Det känns väldigt tungt att aldrig mer få sitta och prata med henne.
Farmors hus var som ett andra hem som vi barnbarn alltid kunde vända oss till och som erbjöd väldigt mycket trygghet och säkerhet. Alla aktiviteter Farmor gjorde med oss och allt som hon ägnade sig åt gjordes helhjärtat och med väldigt stor värme och tillgivenhet. Hon var alltid glad att förklara saker som hörde trädgården, skogen eller matlagning till för oss och på samma sätt ivrig att lyssna på oss barnbarn om saker i skolan eller våra fritidsintressen. Farmor var alltid uppmuntrande och dessutom öppen för nya idéer på ett sätt som man kanske inte vanligtvis associerar med hennes generation.
Tack för allt,