Detta skrev jag på Facebook och får komma med här också:
Det finns mycket att minnas.
I många minnen i huvudet håller pappa i något slags verktyg eller kör båt, bil eller annat fordon .
Han meckar med bilar, målar och bygger.
Det var inte alltid lätt att vara ett Urberg och inte alltid lätt att vara ett barn till ett Urberg.
Han hade krav på saker och tings ordning.
Men mest krav ställde han på sig själv.
Pappa var sjuk i 25 år.
Han kämpade utan knot vidare trots stort lidande. När någon frågade hur det var svarade han alltid att ”det är toppen”.
Han fortsatte att jobba, bygga, fixa, skjutsa och ordna storslagna fester till familjen
Det som verkligen gjorde honom ledsen var när han för några år sedan inte fick köra bil längre på grund av enbart 50% synfält efter stroke.
Därför är nu mitt bästa minne när han den 12/5 i år buskörde bilen från allmänningen på landet till huset. Kom helt plötsligt körandes nerför backen. Vant rattade han bilen, vände på en minimal yta. Hans min och kroppshållning när han steg ut från bilen!
Såklart så kommenterade vi inte detta. Vi kunde ju inte applådera en sådan självklarhet.
Vi var också så vana med att han riskerade livet på diverse tilltag på hustak, trädfällning och annat.
Går det så går det.
Men vattnet urholkar stenen.
Den 8/7 slog Herr Urberget in sista spiken och har gjort det sista hysset.
Vad vi vet.
Var han än håller hus så hoppas jag att han har det som han brukar, ”toppen”!
En sista hälsning från Stockholms Segelsällskap SSS