Axelssons och Gunnarssons
Sven-Åke och Ulla är en del av vår uppväxt. Vår gemensamma resa började med att pappa delade rum med Sven-Åke på Skogsvårdsstyrelsen i Umeå. Båda var nyinflyttade, bostadssökande småbarnspappor som hade ordnat provisoriskt boende i hyrda sommarstugor. Efter ett år av mer uteliv än inneliv, flyttade familjerna till nybyggda, moderna lägenheter på Sandbacka. Axelssons däruppe och Gunnarssons därnere.
I slutet av vår gata tog stan slut och vi saknade inget. Allt var ett äventyr och vi gjorde det mesta med Axelssons. Nya traditioner lades till gamla. Luciatågen genomfördes med olika grader av entusiasm. Axelssons bidrog med nya stjärngossar och flickorna Gunnarsson kämpade om luciakronan. Födelsedagskalasen omfattade gatans alla barn, accelererade i storslagenhet och kunde sluta i princip hur som helst. Föräldrarnas insatser var heroiska.
Vår tes är att fädernas skogliga intresse också ofta bidrog till val av plats och aktivitet. Till Valborg fälldes mycket träd, byggdes rejäla vindskydd och majbrasorna var enorma. Vi åt förkolnade korvar och stövlarna var alltid fulla med vatten, men det var varmt och torrt där på gransrisbäddarna. Ett enkelt midsommarfirande kunde övergå i ett ganska omfattande röjningsprojekt på björk. Utseendet på själva midsommarstången var dock en bisak. Axelssons och Gunnarssons flock av grodor i olika storlekar var inte heller nogräknade. Det hoppades runt vilken stång som helst, om den så låg ner.
Staden växte och familjerna flyttade med stadsgränsen till nya radhuslängor på Mariehem. Och där kunde den lilla folkhemssagan ha slutat, men det skogliga arbetet pågick på den tiden fortfarande i skogslandet, så igen, nästan samtidigt, gick nästa flytt. Axelssons till Lycksele och Gunnarssons till Storuman. Tio mil utgjorde dock inget hinder. Så i familjernas stora, nybyggda hus, fortsatte det att bjudas på många fantastiska middagar. Även om matgladheten var något varierande i den yngre generationen, så kompenserades det väl med stora mängder efterrätt, läsk, glass och annat smaskens.
Efter alla år finns Sven-Åke och Ulla kvar i våra liv. I stugan vid havet växer fortfarande Sven-Åkes hallon från Hedemora och Ullas 70årsfirande har förevigats med oss alla på härbre-trappen. Vi delar sorgen efter Sven-Åke. Men tänk, vilken fantastisk tid vi hade tillsammans.
Åsa och Eva