Hans Jeleby

Tack för all din sång och musik, nu ett oförglömligt blad i minnets partitur.

Ögonblick som fastnat i minnet:

1. Tidigt 1960-tal. Vi är ett gäng studenter på Handelshögskolan som just startat en blåsorkester - Mercblecket. Vi har träffats några gånger och övat. Vi kommer från olika håll och känner inte varandra så väl. Vi ordnar en fest med övernattning i en stuga på landet för att bekanta oss med varandra. Jag har tagit med gitarren. Mycket sång och glam på kvällen. På morgonen därpå, lätt dävna sitter vi på gräset och fikar. En i gänget frågar om han kan får låna gitarren och spela en låt. Javisst. Toppen. Han är en försynt, närmast blyg rödlätt och fräknig klarinettist, ingen Benny Goodman precis. Våra förväntningar är lika höga som gräset vi sitter på.

Med en underfundig kombination av söderslang, akademisk ironi och poetiskt bildspråk presenterar han sina sånger och inför våra häpna ögon - och öron - förvandlas han till en sammansmältning av Pär Rådström/Cornelis/Olle Adolfsson/ Slas. Stockholms vardagsrum och livets förhoppningar och förtretligheter passerar revy. Visst rimmar "Bandhagens Centrum" förträffligt på "Dödens väntrum" och "Till Blockhusudden vi hann/ fram med 69:an" gäller lika väl i dag som då. Eller killen som spelar på sin flöjt "I Stureby där alla brudar bor" och till sin förvåning upptäcker ett helt gäng glada flickor kliver på T-banetåget. Han tänker att han, liksom en gång råttfångaren från Hameln, har en flöjt som spelats på av själva Pan tills stämningen bryts burdust: "Tåget går endast till Odenplan".

2. Den blyge klarinettisten uppmuntras av vår entusiasm att medverka vid en Kulturafton på Handels. Stökigt och rökigt, som det var på den tiden. Inte lätt för personerna på scenen att göra sig hörda. "Hur ska det gå för Hans", undrar vi vänner oroligt. Han börjar lågmält, målar upp en bild av Stockholm, söder om söder. Lång från hemtrakterna för många handelsstudenter. Sorlet avtar. Några inledande gitarrackord. Förväntansfull tystnad. En av mina kompisar skickar över en lapp till mig "Vad är scenauktoritet" Svaret fanns där. Succé. Naturligtvis.

3. Vi var ganska ordentliga studenter. Det var inte bara fest. Vi antecknade närvaron vid repetitioner och framträdanden. 1977 firades Mercblecket 15-årsjubileum. Närvaron summerades. På första plats Hans Jeleby närvarande 567 gånger. En trogen arbetare i vingården är det minsta man kan säga. Gitarren, sången och klarinetten har tystnat. Så synd.

Tack för alla fina minnen

Bästa,bästa mullrande Hasse!
Så tomt det blir nu - men så roligt vi har haft det också!
Det ska jag alltid minnas.

Hasse var som åskan om sommaren.
Något kan kände närma sig som en sorts skönt dovt muller.
Som förlöstes i ett crescendo och sedan många gånger återgick till att ägna sig åt cykeltävlingen på TV eller papperstidningen och pipan.
Medan jag och Birgitta återupptog samtalet som pågick innan han bröt in för att fråga något.
Ofta en undran, om dagen framför oss i Årsta Havsbad - typ är torrdasset ledigt - eller vid en.
Middag på Mariabeget kanske en fråga om bolaget jag för tillfället jobbat på. Och sedan förstås - sedan man själv blev sekundär: om hur ens barn gillar simskolan eller fotbollsträningen.

Minnena är otaliga.
Platserna ofta välbekanta och trygga.

Förstås såg jag den Hasse som mullrade i orkestrar och som uppvaktade med kärleksfullt, underfundiga låtar. Men för mig var han mer än något det där mullret som kom med värme och kraft.

Och att möta honom utan ljudeffekt.
I en sal på Södersjukhuset.
Det var att ta farväl.

Nu är vi här.
Han gick med ett brak.
Och tystnaden är bedövande.

Men allt så typiskt Hasse.
Som störtade fram just så här.
Genom disk och samtal och livet.

Nu kommer regnet.