Kära Magnus
Jag tänkte nyss på dig, kände saknad och hittade till din minnessida.
Du var viktig för min far, när jag växte upp i Göteborg omnämndes du alltid som "your uncle Magnus" hemma hos oss. Med min fars utsagor fick man ju ibland pussla ihop lite av logiken själv; men här fanns det en logik för mig, att på något sätt var du min farbror - det var ju så det kändes.
När jag var 14 och med tonårigt gravallvar vigt mig åt att bli musiker, fick jag min första förstärkare av dig.
Det bara slog mig nu i skrivande stund. En så fin sak att göra för en fjortonåring när föräldrarnas ekonomiska resurser inte räckte till både gitarr - och förstärkare.
Den tillit jag hade till dig sen barndomen gjorde att jag ringde dig när jag mådde dåligt som ung vuxen... Det hjälpte att få ditt stöd och dina perspektiv på hur tufft det kan vara att navigera livet som ung och grubblande.
Jag hoppas att jag genom detta också kommunicerade att du var viktig för mig, någon jag kände förtroende för.
Jag önskar jag hade fått träffa dig och umgås även senare i livet, det kan jag nu inte så jag skriver här.
Dear Uncle Magnus, tack. / Björn
"Som om jag brutit en fjäder ur den dödas dräkt. Hållit den länge i min hand och lärt mig använda den, förstått tillslut, vad allt går ut på"
Jag hoppas att du och dikterna kan förenas där du är, Magnus. Det är inte samma sak här utan dig.
Sanna.
Saknar dig varje dag, världens bästa pappa.
Aldrig glömd, alltid saknad.
I ljust minne bevarad.
Magnus, min fina vän... Idag tog vi ett stilla farväl av dig. Även fast jag inte fick känna dig så länge, lämnade du ett oförglömligt avtryck innan du försvann. Ditt smittsamma leende och ditt fördomsfria bemötande av din omgivning är något alla borde ta efter. Tack för allt du lärde mig.... utan att du ens visste det.
Vi möttes i visan, i dikten och allt det vackra där emellan. Jag spelade upp Cornelis sista dikt för dig hemma i Svanfors, och du mottog den med ett leende, och jag tror att du fortfarande ler åt den från din himmel.
”Här är så vackert
Jag är ensam
Skönhet omger mig
Grå som sagan
Lyser som legender
Se själv
Det är en tavla
Molnen rör sig
Och bilarna
Men kom tillbaks till tavlan:
Inga människor att tala om
Vissa hörs
Jag är ensam
I fjärden ligger ett rike sjunket
En kungahövding häver sig ur vattenbrynet
Vilar sig bland strandbanks-stenar
Ser sig omkring och fnyser
Han är ensam
Ibland ambulanser
Och det är ingen som vill se det
Ingen hör detta fjärran larm och buller
Det är arvtagarna som plaskar i kaffe
Och löser upp skorpor
Livlösa glasstårtor. Ah!
Det värmer! Gott!
I fjärran ligger det
Ett rike sänkt
Försjunket
Som jag själv försjunker
Snart har kläderna torkat:
Snart går kung på torran land
Och jag är ensam
Snart far jag härifrån
Res snart”
Ditt första ord var tack
Ditt sista ord blev inte sagt
Vi lärde känna dig under de år vi gick på Nordiska scenografiskolan, 1995-97. Du blev en vän och vi har så många fina minnen av dig. Alltid ett varmt leende och du var en så bra lyssnare. Det känns konstigt att vi aldrig kommer få träffa dig mer. Lova att läsa många dikter för änglarna.
Brev till Magnus
Det finns människor, och så fanns du, Magnus.
Det här brevet borde jag ha skrivit till dig medans du fanns bland oss, jag vet, men jag är en av dom där människorna som blev kvar.
Som tänker det kan jag göra sen.
Nu gör jag det i alla fall.
Jag tänker så här: Vi måste ju berätta för omvärlden vilken otroligt fin människa du var. Med ett stort allomfattande och gott hjärta.
Mild var du, men inte alls på det där mjäkiga sättet. Storsint och positiv med en kreativitet och livslusta och nyfikenhet som smittade.
Jag minns när vi, du och jag, stod nere i trädgården vid Kurjovikens strand vid segelbåten och fantiserade om att rusta upp den och bege oss på en långfärd ner till Spaniens norra kust.
Jag minns när du på midsommaraftonen för några år sedan plötsligt grabbade tag i min dotterdotter och sa: Nu ska vi grilla Milla, och du hade fångat hennes hjärta för evigt. Hur du spenderade timmar med att spela Monopol med henne och lät henne ruinera dig och bara skrattade.
Hur ditt rufsiga, kritvita, hår lekte i vinden där det tronade på en smal spenslig lekamen.
Hur poesin och musiken fångade dig.
Hur själva livet, trots allt, flödade i dig den sista tiden.
Hur själva livet till sist lämnade dig men att du aldrig har lämnat oss.
Jag minns dig som en riktig människa och för det är jag och många med mig evigt tacksamma.
Du fattas oss...
Carl Mangård
Saknar dej Magnus! Kär kollega under många år!❤️
Du fanns där med din värme, din blick och stilla humor. Nu är du inte bland oss längre. Magnus, ditt minne är ljust och varmt.
Att gråta hjälper inte tyvärr så jag vill minnas dig för den genomsnälla
och ärliga person du var, det hjälper lite.
Alla minnen av dig är lika mjuka som din blick, leendet och hela din varelse. Sist vi sågs, två dagar innan du reste vidare och lämnade jordelivet, läste jag poesi för dig. Du var så trött och skörstark och medgav hur tuff den sista tiden varit. Du var så trött att du ingenting orkade, inget annat än att lyssna på den där dikten... Den där dikten som handlar om att upptäcka vad livet går ut på.
Jag lovade dig lasagne och trodde att jag skulle hinna tillbaka med den. Jag ville laga den med en sån stor kärlek att du skulle kunna äta dig frisk av den. Men du var aldrig intresserad av den eller att bli frisk igen. Du var mer angelägen om att få veta mer om dikten, den jag kommer att läsa för dig en sista gång på din begravning. Sedan ville du veta när min mamma kom tillbaka så att du fortfarande fanns kvar, nästa dag. För du visste vad som väntade och du var så modig, Magnus. Lika ödmjuk inför döden som inför livet... Och kanske var det just det som dikten handlar om. Kanske satt du på hemligheten om vad allt går ut på. Och kanske var det just därför som du verkade så orädd.
TÄTT INTILL
dom viktiga åren
och hela mitt förflutna
verkar så avlägset
men ligger ändå nära tätt intill
håller armen om mig när jag sover
och får allt tungt och värdelöst
att släppa taget
lossa sitt grepp om mig
en natt som den här är jag fri
fri att tänka mig hur långt bort som helst
och varför ljuga
jag väger mindre och mindre
svävar nästan till över marken
glider undan från tillvaron
som om jag
brutit en fjäder ur den dödas dräkt
och förstått
hållit den länge i handen
och lärt mig använda den
lärt mig till slut vad allt går ut på
(Ur diktsamlingen Svart som silver av Bruno K. Öijer)
Ett människoliv kan inte mätas.
Inte genom åren man vandrat på jorden.
Inte heller genom utmärkelser, löner, medaljer eller utbildning.
Ett människoliv kan inte mätas.
För hur mäter man saknaden som ett liv lämnar efter sig
När alla saknar på olika sätt.
Hur mäter man glädjen som en människa tillfört i en annans hjärta
När allas hjärtan slår på olika sätt.
Du berörde så många olika hjärtan.
Du tillförde så mycket glädje.
Du lämnar så mycket saknad efter dig fina Magnus.
Ditt liv som egentligen bara var ditt,
gav du ändå så mycket av till andra.
Din energi som bara var för dig,
gav du så generöst av till alla du mötte.
Din tid på jorden ägnade du åt att lyfta andra skadade fåglar så att de skulle våga flyga.
Och utanför tid och rum, där du nu vilar.
Där vilar du precis som du levde, i frid och kärlek.
En av världens bästa människor har somnat in ikväll ❤️ Tack för att du stod upp för mig som osäker tonåring, tack för att du lånade ut din fina häst till mig då jag mådde kasst i 20-års åldern, tack för att du såg mig ❤️
Vila i frid du underbare människa ❤️
Minns dina blå ögon, som såg så mycket, men aldrig dömde. Så mild, så mild....
Du var så varm, god och otroligt generös på alla sätt. Vi kommer att sakna dig så väldigt mycket, kram, vila i frid fina Magus
Jag vill cykla ikapp dig bland molnen
med midsommarblomster på pakethållaren
smörblommor, hundloka,
rosa och lila lupiner från drömmen där vi var
sommaren du fanns kvar
Berätta för dig att du är allt det där;
det som spirar,
den milda, varma krusningen över äng och vattendrag
en sommardag som denna
Du är allt det och mer
Norr, söder, öster och väster
En öppning som rullar rakt in i hjärtat utan tvekan
Den skrivna och oskrivna poesin
Det blå lugna månskenet i rummet
Vissheten om något större
Inget farväl, inga medvetna ord,
så fort och tyst gick du bort från vår jord.
Här går vi rester ur din svunna värld,
bland tankar och minnen som färgat din härd.
Allt som du älskat oss bilder nu ger.
Du talar och skrattar, vi minns dig och ser.
Du var en vän, en människa med stort hjärta, engagemang och äkthet
Vi hann inte ta en sista kaffe och stämma av alla år som gått sedan sist, Sorgsen gör det mig.
Kram!
En sista hälsning