Birgit Persson

Tack Birgit för alla fina stunder - du kommer alltid att finnas med oss!

Ett långt liv har nått sitt slut. Nittiotre och ett halvt år, nästan på dagen. Märkligt, i mitt liv har du ju alltid funnits, mamma. Nu har du förvandlats till minnen, 70 år av minnen, även om jag naturligtvis inte kommer ihåg det allra första året eller ens långtifrån allt. Det är lyckliga minnen, av en ung mor som alltid sjöng och gnolade, log och skrattade, trots en stundtals bister migrän, små medel och en ibland oförstående omvärld. Det är starka minnen av en mor som senare fick utstå en hel del smärta, men som snarare förebrådde sig själv än andra. Det är glada minnen av umgänget med den tiohövdade syskonskaran, där skrattet blandades med pitemålet, där alla älskade att hjälpa till med vad det nu var man hade för händerna. Det är minnet av en mogen kvinna som till slut finner sin livskamrat och äntligen får luta sig lite tillbaka, även om du hade märkvärdigt svårt att inte hjälpa till med det ena eller andra och ytterst sällan sågs sitta still ifall det fanns något som borde uträttas. Det är minnet av en kvinna som går in i sin långa ålderdom med en obruten tillit till människan, trots allt, och med en självpåtagen plikt att försöka hjälpa till så långt det räcker, till exempel med insamlingsbössan i näven en kall och blåsig lördag i Vällingby Centrum. Det är barnens ljusa minnen av en mormor och farmor, så central och betydelsefull även när din avtagande hörsel försvårade umgänget. Det är minnet av en åldrad mor, plågad av allehanda krämpor som tärde på livslusten och drabbad av allvarliga sjukdomar som du alls inte förtjänade. För mig, älskade mamma, är du nu minnet av en sällsynt god människa. Jag saknar dig så!