Hjördis Hedman

En tid är över,
en epok till ända
Man frågar sig
hur kunde detta hända

En person man aldrig varit utan
En som alltid funnits där nära
har somnat för sista gången
en tomhet så tung att bära

Men det är själviska tankar
inte för hennes bästa
hon har inte längre ont
som på sista tiden var för det mesta

själv är man kvar
i en vardag som är densamma
men med minnen
av den du en gång var
älskade mamma