Roland Svensson

Roland Svensson föddes i Jönköping den 20 december 1937. Familjen rörde sig sedermera norrut, för att efter några år i Stockholm hamna i Sollefteå. Det var där Rolands entreprenöriella anda skapades. Runt jul kunde han ses åka omkring på sin spark för att sälja kokosbollar till Sollefteåborna. Med sin sprudlande energi och sin mamma Marys godsaker spred han glädje i hela stan.

Sparken kom så småningom att ersättas av glassbilar, när han 1964 kom till Sundsvall för att redan som 26-åring anställas som platschef på GB. I början på 90-talet blev han grossist, och 1998 tog han steget att lansera Diplom-IS i Sverige. Han kom att bli trogen glassbranschen karriären igenom.

Vintern 1957 fick han syn på en flicka. I sin iver att ta kontakt kastade han en snöboll som träffade flickan, som hette Kerstin, i huvudet. Förhållandet som följde kom att leda till tre barn - Bengt, Eva och Joel - och åtta barnbarn, samt två bonusbarnbarn.

Hans förhållande till barn var speciellt. Som pappa, farfar och morfar var han positiv, glad, rolig, generös och stöttande. Han ställde upp i vått och torrt och kunde alltid locka fram ett skratt.

Roland satte familjen främst, men han var också passionerad kring sina intressen, som idrott, båtar och samhällsfrågor. Som ung spelade han fotboll i Sollefteå GIF under klubbens storhetstid. Fotbollsintresset tog han med sig till Sundsvall där han fortsatte som spelande tränare ända upp i 40-årsåldern. Han övergick sedan till åskådarläktaren och kunde ses på Norra läktaren under GIF Sundsvalls hemmamatcher genom hela 00-talet.

Även hans intresse för båtlivet tilltog med åren. Det var ett intresse som skapade stor glädje för alla runt omkring honom, eftersom att han gärna tog med familj, släkt och vänner på äventyr med båten. Havet blev hans hem under somrarna och det är också där han vill få sin sista vila.

Min kära bror Roland,

att ha haft en storebror, har alltid känts tryggt för mig.

Som barn i lekparken eller som badvakt på kallbadhuset i Sollefteå, har du gjort
underverk som livräddare i det strömma vattnet i Ångermanälven.

Räddat vår dotter Lena från drunkning, när våra barn lekte i vattnet vid Sommarstugan på Alnön.

Nu får du "vila" och vi alla tänker på dej, med stor tacksamhet.

Vila i frid kära bror.

Gun
Håkan & Lena med familjer

Det är något särskilt med vissa människor. Såna där som "tar över ett rum", som min bror brukar säga. Människor med en sådan utstrålning att de sätter prägeln över alla sammanhang de rör sig. Är de på gott humör, blir vi också det. Som att deras energi är mer smittsam än alla virus.

Min morfar var en sådan människa.

Därför var det tur att han nästan alltid var så positiv, modig, rolig, karismatisk och generös. I hans sällskap blev ju vi andra också det, vi hade inget val. Det är en mystisk egenskap, men så var det. Han var en sådan närvaro att även hans frånvaro alltid är märkligt... Närvarande.

Vi kommer att behöva vänja oss vid den frånvaron nu.

Det kommer att gå bra. För, som några av hans sista ord var, "vi tar med oss de fina minnena". Vi har många sådana, och de är en ändlös källa till inspiration.

Min morfar hade ett sätt att visa intresse för vad jag höll på med som kanaliserades genom uppmuntrande smeknamn. De var oftast ganska rakt på sak. "Tjena fotbollspelaren!". Jag fick några såna namn genom åren:

Brottaren, Schackspelaren, Journalisten. Och så vidare.

Jag tyckte om det. Det fick mig att känna mig sedd. Så jag tänkte, nu när vi är i avskedsstadiet, försöka mig på att återgälda det. Den här personen var du för mig:

Trollkarlen, Schackmästaren, Skidläraren, Jultomten, Fajtern, Reseledaren, Fotbollsnestorn, Kaptenen, Chefen, Inspiratören, Visionären, Komikern, Ledargestalten...

Och jo, viktigast av allt: Morfar.

Vila i frid nu.