Inga Sandell

Mormor,

Tack för alla fina minnen! Speciellt som barn men även som vuxen var det alltid så trevligt att besöka dig. Minns hur mycket jag såg fram emot att åka till dig och Olle för att kolla på senaste Rally Kalle och leka med bilar. På senare år insåg jag hur häftigt det var med era bilresor genom Europa och Sverige som lät så himla underbara.

Jag vill tro att när du och morfar möts nu, att ni planerar nästa bilresa tillsammans.

Vila i frid

Kära mamma,

Du har alltid varit mig nära, du tog hand om mig när jag var barn och jag tog hand om dig när du blev gammal. Och hela tiden har du varit min mamma.

Du var den smartaste jag visste när jag var barn. Det fanns ingenting som du inte kunde svara på, det skrämde mig lite, måste man kunna allt det där när man blir vuxen? Nu är jag vuxen, och klarar mig bra även fast jag inte har eller kommer att få din allmänbildning. Jag älskade klänningarna du sydde till mina skolavslutningar, och tänk vad mycket kräftor vi har ätit, och sjöng gjorde vi till varje nubbe "för det är okultiverat att dricka utan att sjunga".

Ledgångsreumatismen kom tidigt i ditt liv, sjukdomen hindrade dig från yrkesarbete (med din utbildning), den deformerade din kropp och framförallt gav den dig smärta, evig smärta. När pappa dog, när du förlorade din livskamrat var det som om livet rann ur dig. Men när du flyttade till omsorgsboendet orkade du än en gång komma igen, visserligen spelade din hjärna dig en hel del spratt. Eller var det demensen som räddade dig? Resor, fester, promenader...allt fanns där att leva genom din smarta hjärna. Du fick leva dina sist år omgiven av kärleksfulla människor som gav dig den omvårdnad du så väl behövde, och omtyckt var du.

Nu har du somnat in för gott, din kropp får den vila den förtjänar och själen flyger vidare. Hälsa pappa!