Mats Nilsson

Tack Mats,

Jag som alltid alskat Kalle Ankas Pocket hade av någon anledning alltid kännt att jag tillhört B-laget bland Ankister. När jag äntligen förstod att Nafs(k):s ordförande också var pocketist vågade jag äntligen ansöka om medlemskap. Numera är jag en stolt Ankist. Mycket tack vare dig.

Vila i frid

Så hemskt ledsen att du döljde din sjukdom och sorg..från oss.
Jag är skyldig dig många gånger om och om din vänlighet och hjälpsamhet, jag borde ha träffat dig och tackat dig.
Samtidigt inte kunde höra från dig den nyheten, då jag inte kunde må väl.
Du lever ifred men ditt själ är bunden hos oss och kommer aldrig lämna sin plats.
Din elev/Zahra

De tyska donaldisterna sörjer förlusten av ordföranden för vår systerförening.

Så sorgligt och overkligt att du lämnat jordelivet alldeles för tidigt. Tack för många härliga ankistiska möten i NAFS(k) och för musikalbesöken i Karlstad. Jag var stolt över att vara din vice ordförande under några år

Mats, du är saknad. Uppskattar mycket ditt föreningsengagemang och dig som ordförande. Trist att du lämnat oss alltför tidigt.

Herr ordförande!
Det blir aldrig mer som det var. Men tack för att det ändå blev som det var, i så många år!

Det är ofattbart att du ryckt bort från oss så fort och att du inte kommer tillbaka. Jag inser mer och mer att jag tagit dig för given. Med det menar jag att jag har räknat med att träffa dig på nästa spexfest eller födelsedagskalas, och absolut på vår glögg till jul. Du var gudfar till min guddotter och vi samordnade ibland presenter tillsammans. Jag ska göra mitt bästa och försöka fylla tomrummet efter dig.

Jag minns tillbaka på många glada stunder i goda vänners sällskap.och jag kommer säkert fortsätta baka en plåt lussekatter utan ägg i ditt minne. Vila i frid.

Mats,
vi kände varandra via Fysikalen, där du var och förblev en fixpunkt. Visst råkade vi på varandra i andra sammanhang också, men främst var Fysikalen. Med åren blev jag mer sällsynt i spexsammanhang, men när jag dök upp kunde jag alltid känna mig rimligt säker på att du förr eller senare skulle dyka upp, och det var alltid trevligt.

Vi pratade sista gången på kårgenomdraget i februari. I efterhand har jag tänkt: såg du sjuk ut? Nja, nej, inte diekt, inte utan att ha facit i hand i alla fall. Jag har tänkt mycket på dig de senaste veckorna. Jag kommer inte att kunna komma på din begravning, vilket jag beklagar för mig själv. Men jag kommer fortsätta att tänka på dig.

Mats, vår vänskap tog sin start på KTH, där vi upptäckte att vi båda hade liknande ambitioner vad gäller språket i en labbrapport minst lika mycket som själva faktainnehållet. Jag vet inte hur många gånger vi diskuterade korrekt kommatering minst lika mycket som, om inte mer än, själva det fysikaliska fenomenet som studerades. Det blev en sommarkurs med snabba Fouriertransformer av bilder, handledarkommentarer om att "allt i livet inte behöver vara linjärt" och kanske väcktes intresset för medicinsk teknik under någon av laborationerna på Karolinska?

Tillsammans kunde vi också repa mod att ta oss an SSIFs kurser i sällskapsdans, vilket gjorde Ettans fester ännu roligare. Med tiden gick vi också kurs i argentinsk tango på restaurang Pele tillsammans med Gitte och Maria. Det blev många trevliga kvällar och helger, och emellanåt fick vi chans att träna lite extra som hjälpdansare under kurserna.

Vi hade ju lite olika bråttom att lämna KTH, men fortsatte att troget ses ett par gånger om året för en "pizza & bio", d.v.s. först en stor pan pizza och sedan en film av varierande intellektuell nivå. Inte sällan blev det eftersnack och whisky på Arsenalen. Varje december de senaste åren blev det även "pub & Christmas Carol", när vi såg den fina versionen av Dickens julsaga som The English Theatre Company sjösatte på 80-talet. Engelsk teater var ju ett av dina stora intressen, och jag är glad att Eva och jag fick möjlighet att se dig på scen vid flera tillfällen. Liksom att vi tillsammans fick tillfälle att se Kesselofski & Fiske på Scala-teatern (hur många gånger har vi inte citerat favoritreplikerna genom åren).

Det är inte alla som man med inlevelse kan diskutera Jeeves & Wooster eller Yes, Mr. Minister med, men vi hade uppenbart ett gemensamt intresse för typiskt engelska företeelser, från Shakespeare till Monty Python. Oavsett om det hade gått veckor eller månader mellan det vi sågs så var det alltid lätt och ledigt att ta upp samtalet där vi hade lämnat det, fullt av din "wittiness" och brittiska "understatements". Med tiden pratade vi också om att det blev allt lättare att, kanske inte identifiera sig med, men åtminstone att sympatisera med de gnälliga gubbarna på balkongen i Mupparna, där de kommenterar föreställningen.

All the world's a stage, som det sägs, och du har gjort alltför tidig sorti. Tack för alla dessa år av berikande och oförglömlig vänskap.

Det gick för fort och ett liv blev för kort!
... och direkt känns sanningen i raderna:
"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer".
Mats, du fattas oss! Det känns ännu ofattbart
att vi inte kommer att få välkomnas av ditt
vänliga lugn, din underfundiga humor, ditt
gränslösa kunnande och ledas genom
finurliga frågesporter. Tack för allt!

Tack för allt roligt och berikande vi gjort tillsammans under så många år. Det känns och kommer att kännas väldigt tomt utan dig en lång tid framöver, samtidigt som jag alltid kommer att minnas dig med glädje./BOS

Tack för att jag fick höra alla dina kloka funderingar och tankar under de tre år vi sågs på sub rosa. Svårt förstå att du inte längre är med oss. Vila i frid.

Tack för ditt trygga stöd under nollningen 1994 och under tiden på KTH och allt roligt du bidragit med genom åren sedan dess. Det är helt ofattbart att du inte finns mer, du var en sådan trygghet som alltid fanns där, även när det gick långa tider utan kontakt.

Det var tråkigt att du aldrig fick träffa Emanuel...

Ditt minne kommer finnas kvar hos oss

Tack Mats för all omtänksamhet och värme som min fadder i n0llningen 1992. Och som du även visade min son drygt 30 år senare när vi samtalade efter ditt föredrag på KTH öppet hus.
I linje med de som minns dig från teater och studentpex har jag starka, ljusa minnen från Sångartäflan där du var med och skrev texter. Att på scen som vrålande forbollssupporter bekänna sig till Asatron är en av höjdpunkterna från hela studietiden.

Tack Mats. Du var en klippa och i sanning en ärlig människa. Underbar skådespelare.

Det är så ofattbart och sorgligt. Jag tyckte så mycket om din innerlighet, ditt engagemang i teatern men också din omtanke. Tack för de teaterpjäser vi fick spela tillsammans. Du är saknad.

Uppslattar så att jag fick lära känna dig genom vår kärlek till teatern. Du var en klippa på scen och bakom, med en underfundig humor.
Vi pratade om att samarbeta utanför scenen genom vårt arbete med utbildning men dit kom vi inte. Acta es fabula, plaudite.

Tack Mats för vår fina tid tillsammans när vi spelade Shakespeare. Jag minns dig som en riktig klippa. Du hade så lätt för att lära dig texten och hjälpte mig under alla produktioner vi gjorde tillsammans. Vila i frid.

Mats, vi träffades genom studierna på KTH och vår vänskap har fortsatt långt efter det. Vi har umgåtts i samband med spexet, jag har tittat på föreställningar med din teatergrupp, vi har träffats på fester hos varandra och hos andra.

Speciellt vill jag blicka tillbaka till de åren då du och jag var de som "alltid" hade vett- och etikettföreläsning och danskurs med n0llan. Teknologens minne är kort, men det var i alla fall ett antal år, som vi tillfrågades och tackade ja.

Vi hade ett bra samarbete där vi berättade om gamla regler, som tiden har sprungit ifrån (vid promenad utomhus har mannen damen på sin vänstra sida, för att vid behov kunna dra sin värja med högerhanden, vilket du alltid visade mycket dramatiskt) och de mer aktuella (för den som har en långklänning med mycket tyg är det faktiskt hjälpsamt att någon annan skjuter in stolen).

Även på danslektionerna blev det mycket skratt. Vi demonstrationsdansade och visade både bra och dålig dans. Det var väl sällan någon som lärde sig dansa foxtrot och vals på någon ynka timme, men de fick i alla fall lite insikt och hade trevligt. Du fortsatte ofta lektionen på Ettans, genom att bjuda upp nyblivna Ettor, som jag tror var ganska smickrade av det. Vi fortsatte förstås att dansa med varandra, så fort tillfälle bjöds, bland annat på Ettans, där vi nästan komiskt ofta hade varandra till bordet. Vi gick ju också ett antal tangokurser tillsammans med Maria och Magnus , vilket gjorde att vi hängde på ställen i stan där det gick att dansa just tango.

Sista gången vi träffades var på Måns 50-årsfest. Som så många andra, så märkte jag inte att du var sjuk, utan du kändes precis som vanligt. Du pratade en bra stund med min dotter, som tar studenten i år, om olika kurser som skulle kunna intressera henne på KTH och hon var mycket glad över det.

Du var en mångbottnad och genomvänlig person. Jag kommer att sakna dig mycket.

Jag minns allt roligt vi gjorde tillsammans i spexet och som kursare. Vila i frid Mats.

Vi hade inte en aning och att du inte mådde bra. Jag hopas att du fick stöd. Vi kommer att sakna dig. Jag hade sett framför mig att du skulle vara en av de som kom på arrangemang och fester tills vi ala var ordentligt gamla.

Du finns kvar hos dina vänner och det blir en skål för dig på Ettans till vi inte kan gå och sånger och vitsa lever kvar.

Så abrupt, men jag förstår varför du inte sa något, även om jag själv hade önskat att jag kunnat spendera tid med dig för att minnas allt det roliga vi hade tillsammans. Alla spextexter, både de som du skrev åt mig och de vi gjorde tillsammans, ditt oslagbara rekord med fyra repliker i Gandhi som alla fick omstart, din trevliga disputationsfest i Kaknästornet där Karin och jag gav dig chansen att framföra de replikerna igen. Jag minns även med fasa hur den kraftiga vinden fick kristallkronorna att vaja i tornet. Spexen kommer inte bli desamma utan dig framöver, men din anda kommer att vara med oss även i fortsättningen!