Mellokväll blir aldrig detsamma utan dig. Du ska ju dansa med Julian framför TV.n 💔. Efter att jag lagat panerad lax med kokt potatis och romsås som du älskade.
Och jag har en impuls att ringa till dig VARJE kväll.
Du fattas mig. Och det gör så obeskrivligt ont.
TACK för allt du har betytt för mig och min son.
För musiken. För glädjen. För skratten. För alla hämtningar på förskolan. För alla utflykter och att du alltid hade matsäck i din lilla silverfärgade kylbag.
För att du var en av få vuxna som alltid trodde på mig och peppade mig..
Jag känner mig så ensam utan dig.
Älskade starka, tappra, kärleksfulla, positiva moster ❤️

Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.
Jag vill att du ska köpa leksaker igen.
/Julian

När man går i terapi ber terapeuten dig att berätta om ditt första minne. Det är en väldigt viktig sak, det är ett ögonblick, en minnesbild, som sätter en ton och en färg på hur du ser och upplever världen. Mitt första minne är med Anne-Marie. Jag var två år gammal och hon tog mig på en promenad i snön i Älta bland alla höghusen där vi bodde då. Det var jättemycket snö den vintern och stora snödrivor som plogbilarna samlat. Jag hade min lilla kaffepanna i aluminium med mig, Vi stannade vid ett berg av snö och Ann-Marie grävde en grop där jag kunde ställa in min kaffepanna. Jag kunde koka kaffe inne i en snödriva. Det är ett väldigt viktigt och sagolikt minne som funnits med mig genom livet. Tänk att man kan koka kaffe så lätt i en snödriva! Till och med när man bara är två år gammal. Men det behövs någon som håller en i handen och hjälper att gräva. Det minnet har fått mig att förstå magi och att allting är möjligt. Tillsammans.

Min älskade moster och gudmor. Som en storasyster. Min vän och riddare genom livet. Ditt lugn, din fina röst och underbara skratt. Tack för alla gånger du tog med gitarren och sjöng för oss. Älskad in i evigheten. Du och jag 1968.