Tack för all din entusiasm, värme och engagemang genom alla år!
Vila i frid.

Du var den person som förde mig in i den fantastiska kyrkomusikens värld. Din kunskap och ditt engagemang beundrade jag. Tack för allt du gav så många människor. Vila i frid.

Thorwald!
Din kärlek till musiken gav oss korister ett livslångt lyckoankare.
Tack från Kerstin Åsbo i Östersund

Tack Thorwald för alla fina stunder vi haft tillsammans, både vid orgelpallen där du lärde mig att spela orgel till alla konserter jag fick förmånen att medverka i med dig. Du var en stor inspiratör och fin människa och många fina minnen lever kvar. Vila i frid

Vår älskade Thorwald Mellergård har den 3 feb lämnat oss i stor sorg och saknad.

Thorwald föddes -36 i Häggsjövik, yngst i en stor syskonskara. Barndomen präglades av upptåg med syskonen, men också av att tidigt hjälpa till med arbetet på familjens fäbodvall.

Musikintresset kom tidigt. Familjens tramporgel övades det flitigt på. Där såddes ett frö som kom att växa till en livslång kärlek till musiken. Han tog orgellektioner för kantor Nises, Frösön och avlade kantorsexamen i Uppsala -56. Under gymnasiestudierna i Östersund spelade han orgel vid morgonbönen och -57 blev han först i släkten att ta studenten.

Efter vapenfri värnplikt i Revingehed, Skåne, fortsatte musikstudierna i Lund och Malmö och -61 fullgjordes kyrkokantorsexamen, följt av högre organist- och kantorsexamen samt musiklärarexamen -66 vid Kungl. Musikhögskolan, Stockholm. Sedan bar det norrut till Öjebyn, där han som organist bl.a. ledde en flickkör - ett år ryckte han in som lucia.

-70 gick flyttlasset tillbaka till Jämtland. Det blev starten på 30 års tjänst som musikdirektör och organist i Östersunds församling. Som dirigent och körledare, med bas i sitt andra hem i musiksalen i Stora kyrkan, höjde han ambitionsnivån avsevärt vad gäller kyrkomusik och orgel- och orkesterkonserter i Norrland. Klassiska verk som bl.a. Bachs "Matteuspassionen" och Händels "Messias" uppfördes otaliga gånger; verk av en dignitet som ansågs ogörliga utanför huvudstaden. Därtill startade han Motettkören, ledde flera andra körer och hade orgelelever.

Med högt arbetstempo, passion och entusiasm blev han såväl uppmärksammad inom sitt gebit långt utanför länsgränserna som uppskattad av oräkneliga musiker och konsertbesökare. Skivinspelningar gjordes; konserter sändes live i Sveriges radio. Varje kyrka i Jämtlands län med omnejd besöktes för konserter; körresor gjordes utomlands, bl.a. till USA. Han ledde arbetet med Stora kyrkans nya läktarorgel, en av de största i Norrland vid invigningen -95. Karriären skulle avslutas -00 efter ett bejublat framförande av Verdis "Requiem", men han var verksam fram till -11, 75 år ung.

Han träffade sin första fru Siv -58, och sin andra fru Gunborg -84. Han fick åtta barn, många barnbarn och barnbarnsbarn, och hade alltid kvar sitt barnasinne - ständut med en räv bakom örat. Vi minns med värme hur han alltid ställde upp. "Buan" utanför Häggsjövik, där första somrarna spenderades, hade livet igenom en särskild plats i hans hjärta, och många turer gjordes dit genom åren. På gårn' i Ope höll han i gång med olika projekt eller läste romaner - om det inte var skidskytte på tv:n, förstås.

En hyllad dirigent och nydanande organist har nu gjort sin sista sorti, men framför allt har en kär pappa och älskad make lämnat oss i sorg. De fina minnen han gav oss kan dock aldrig tona ut.

(Minnesord i ÖP och LT, 28 februari 2026.

Som andra kusiner redan skrivit, med dig farbror Thorvald har sista länken i syskonskaran från Mellangården brustit. På en fest, när syskonskarans äldsta syster Betty fyllde 100 år tog de yngsta bröderna, Rune och du Thorwald, taktpinnen och skojade friskt, men med respekt, om hur hon hade farit omkring och "sjungit för de gamla" när hon själv var 90 år.

Det är sådant vi minns, men också hur du, när vår pappa Alf gick bort alldeles för tidigt, var ett ovärderligt stöd för vår mor Runa. Hon sa det många gånger, med stor tacksamhet.

Vi minns intensitet i uttrycken, skratt och inte minst, det vi framför allt förknippar dig med - körer, musik! Och när vi tittar på fotot vi hittade - helt underbart!- ler vi åt storasysters skarpa blick på dig. Nu vilar ni alla sex bröder och systrar - i frid.
Tack!
Christina, Gudrun och Anna

Tack Thorwald

Din inspiration och ditt engagemang i oss på den tiden yngre blivande kyrkomusiker. Jag kom till Östersund 1985 och jag minns våra orgellektioner med glädje. Vi skulle ha lektion 1 timme men det blev oftast 3 timmar. Vår vänskap och många samtal under dom år vi jobbade i hop. När vi var på resor med arbetslaget delade rum och djupdök i detta mad att vara kyrkomusiker. Du var delvis på väg ut ur yrket och jag var ung och grön och på väg in. Tack Thorwald för din inspiration din humor och ditt engagemang. Nu när jag undervisar blir mina orgellektioner ganska långa om jag har elever som vill. Tack 🙏
Vila i frid
Mats och Anita

Tack Thorwald , för alla de fina musikaliska samarbeten vi haft tillsammans genom åren ( jordfästningar , Gudstjänster , dop , vigslar , konserter m.m. ) Vila i frid fina Du

I september 1973 mötte jag Thorwald för första gången, Som nybliven student vid Socialhögskolan ville jag fortsätta vara aktiv körsångare, Thorwald erbjöd mig plats i både motettkören och oratoriekören. Glömmer aldrig när vi under Thorwalds ledning framförde Bachs Matteuspassion våren 1977 vilken även spelades in på CD-skiva. Under Thorwalds skickliga ledning fick jag en försmak av himlen när slutkören klingade ut i Östersunds stora kyrka. Kommer alltid att bära med mig Thorwalds värme som person och hans kraft att ge sig i kast med stora och utmanande verk.. Må han nu få vila efter fullbordat verk.

Tack, Thorwald, för att du gav mig möjligheten att lära orgelspel och bli kyrkomusiker! Minns med värme julnatten och andra konserter med Motettkören under våren 1998. Du var en stor musikalisk inspiratör, fantastisk körledare och organist. Vila i frid ❤️🙏🎶

Tack för alla turer till buan, resor kors och tvärs in- och utrikes men mest av allt, tack för musiken!

Med morbror Thorvald har sista länken i syskonskaran från Mellangården brustit, och återsamlats i en bättre värld. Minnena är många; intensiteten i uttrycken, skratten och inte minst, tack Thorwald för musiken du förmedlat, tonerna lever vidare.

Vila i frid, i väntan på återseendet”

Så var OS över och när jag satt och tittade på ishockeyfinalen så tänkte jag på när du på 70-talet satt och skrek när vi hejade på främst Sverige förstås.

Som äldst i syskonskaran föddes jag på din 24-e födelsedag. Många år har gått sen dess och vi har inte alltid varit överens men haft många fina stunder.

Blev så glad när du för en månad sen undrade om det fanns plats i bilen norrut mot Norrbotten för du ville överraska ”Vitåligan”. Förutom mamma och Peggy skulle jag ha med en liten fåtölj till ditt barnbarnsbarn Alma från mamma men du fick givetvis följa med i stället.
Överraskade blev de.
Vi fick en fin men kall vecka, strålande sol och mycket rimfrost i träden vilket du kommenterade flera ggr.
God mat och mkt gott fika bjöds det på var dag och som den gottegris du var så log du lite njöt och sa som vanligt:
Onödigt gott det här.. och tog om eller : Ja jag måste ju sköta om sockret (diabetesen).
Du fick ju också se hur barnbarnen renoverat i sina hus.
Planeringen inför ditt 90- årsfirande höll du också på med, visade för oss hur du tänkt bordsplaceringen, vi skulle ju samlas alla på höga kusten i maj men nu blev det inte så för dig.
Glad att Bodil och jag fanns vid din sida då du tog ditt sista andetag.
Bl a du och jag var ju även med vid farfars dödsbädd för många år sen, fint att varit med vid två generationer.

Flera har ju skrivit om vad ditt arbete med kör betytt, jag gillade att sjunga upp till : Oj vad det regnar idag plisk plask (2ggr) molnen de gråta skorna blir våta oj vad det regnar idag plisk plask.
Vid ett tillfälle muttrade jag över att vi alltid skulle sjunga Advent av Otto Olsson på första advent, då fick jag på nästa körövning notblad med hälsning från Otto O (du skojade till det).
Hade även anledning att skylla på dig då flera genom åren klagat på att jag gick så fort, inte nu, sa då att det berodde på att jag fick ta ut stegen för att hinna med alla ggr vi skulle på olika kör och musikkonserter.
Bilden är från tidigt 70-tal på dig o Carl-Bertil Agnestig.

I övrigt finns förstås fina minnen från Häggsjövik med buan och Ansätten.

Det finns mycket man skulle kunna berätta men som man, tydligen, säger nuförtiden… Ni som vet, ni vet

Pappa, vila i ro

”Jag älskar moppa”, sa Elvir idag. ”Han finns här, i mitt hjärta.”
”…och i min mage” och så fnissade han. Han missförstod mig häromdagen när jag sa att du alltid finns hos oss ”här inne”, och pekade på hans bröst. Han trodde jag menade att du fanns i hans mage.

Vi tände ett ljus för dig i kyrkan och vi hörde dem läsa upp ditt namn. 89 år, 10 månader och 27 dagar. Så länge levde du. Men bara 2 år och 7 månader fick Elvir med sin morfar. Den korta tiden fylldes dock av mycket kärlek och bus. Som när du jagade honom i trädgården med din rollator. Eller som när du låtsades sova vid bordet och han skrek ”MOPPA!” så du vaknade med ett ryck. Ni båda skrattade så mycket åt det.

Det sista buset var väl det då han hjälpte dig av med dina stora kängor. Han drog och slet och föll till slut baklänges på golvet med en duns och din känga i famnen. Han skrattade så han kiknade. Det var alltid så kul med dig, moppa. Så fort han hörde eller såg dig sken han upp, för han visste att det nu skulle bli kul.

Han frågar efter dig då och då. ”Moppa kom inte hem.”
Han pratar om att du ligger i en skattkista och att han ska lägga en blomma på den. Han har frågat mig flera gånger om jag köpt en ros till honom. Det är viktigt att han får lägga en egen ros. Så klart ska han få det.
Och så klart ska jag fortsätta att prata om dig så att han aldrig glömmer allt det fina ni hade.

Det betyder så mycket för mig att du fanns där för oss. Du ställde alltid upp. Med stort och smått. När du såg att jag hade det jobbigt att få tiden att räcka till tog du med dig Elvir på promenad så jag fick en paus. Du hjälpte mig rusta upp och bygga om flera vrår i mitt hem. Jag var väl en av få som hade förtroende att använda dina bästa verktyg och vi jobbade ihop riktigt bra, även om vi blev oense till och från.

Det känns så overkligt att jag aldrig mer kommer skymta dig med en av alla dina färgglada toppluvor genom fönstret, eller höra Elvir springa mot dörren och ropa ”Moppa!!” så glatt.

Du fattas oss, men jag kommer hålla minnet av dig levande, både för mig och min son.

Pappa ❤️ Moppa

Tack Thorwald för att jag fått sjunga så fina verk av fantastiska kompositörer. Jag glömmer aldrig när vi sjöng Verdis requiem. En oförglömlig kväll och intensiva körövningar. Det första jag sjöng med dej som dirigent var Matteuspassionen. Trodde aldrig att jag skulle lära mej detta myller av noter. Speciellt i "Sind blitzen,sind donner". Men du gjorde stämband (kassetter) åt oss så det var bara att träna. Har nu sjungit den några fler gånger och det har gått ganska bra. Du printade även fast att vi i kören aldrig fick gå i genom orkesterdiket. Det sitter ännu kvar. Jag saknar verkligen tiden när vi amatörer fick sjunga dessa verk. Jag hoppas innerligt att det kan bli en sådan tid igen. Vem vet? Men du ska ha en stor eloge för att jag fått detta tillfälle att sjunga av liv och lust. Sjunger fortfarande i kör det kan man inte bara sluta med men det blir inte så krävande verk så att man sitter och övar och övar för att hitta sin stämma.

Tack för att din kärlek för musiken smittade av sig så mycket.

Tack för alla åren i Motettkören. Och tack för rullrånen Du bakat till kören vid julottan.

Så fina minnen från Oratoriekören, alla fantastiska konserter ( - och repetitioner!) Du dirigerade alltid med frenesi, det hände att båda notpartitur och glasögon flög omkring från notstållet. Tack för din passion och kärlek till musiken !!
Vila i frid

Med glädje och tacksamhet till Thorwalds minne.
Att sjunga i motettkören var för mig en stor glädje. Höjdpunkten var Johannespassionen som vi framförde 3 gånger och Motettkörens 25 års jubileum i maj 1998 var storslagen och imponerande skrev recensenten Hans Lingblom.
När jag träffar någon inom kyrkomusiken och körsången pratar jag om Thorwald vilken mästare han var. Jag använder fortfarande när jag har mina sångare vår uppsjungnings övning Prile Prolle Prille Prolle. Det var en ynnest för mig att leva med dessa lärdomar och minnen.
En sista kärleksfull hälsning
Margareta Simonsson

Du skulle helst backat ner Volvon själv i carporten igen, där han ska stå, och hjälpt till att he tillbaka släpet också, på dess rätta plats. När jag rätade till släpet bröts en gren av från en gran, och inte lämnar man väl grenar skräpandes på gårn. Så jag tog grenen och gick med den mot majbrasan, som du och jag började på i julas.

Jag gick förbi förrådet, vars oavslutade renovering var det senaste i raden av dina originella och knepiga byggprojekt, som bara du kunde komma på och genomföra precis så som du ville ha dem. Gårn är sig lik sedan jag var hemma på trettondagen, men allt är förändrat.

Att grenar måste på majbrasan har dock inte förändrats.

Jag gick förbi härbret, eller ”lill-stugan” som du sa, där mycket värme huserade på lite yta. Med en räv bakom örat, och med ett finurligt flin bakom koppen, lurade du med listiga frågor om såväl världspolitikens nycker som barnbarnens framsteg. Mellan tunnbrödstutarna – helst med getmese från hemtrakternas Hotagen – och korsords-konsultationer – helst där du knäckte ordet före mamma – närde du alltjämt hoppet, trots dina krämpor och tidsbokningar. Du var aldrig så förtjust i jämmer och elände, inte. Varför vara det, när det fanns barnbarn, Bach och böcker att uppta din tid med? Vattnet har frusit, igen, förresten, men som vi har levererat i OS. Bänkad framför skidskyttet hade det allt som allt varit alla tiders med dig, ändå.

Jag gick förbi arbetsboden. Trots att vi kunde vara ute på gårn tills vi blev frusna och svultna, trots att uppgifterna ibland kändes hopplösa, trots att vi råkade i luven på varandra, var det mödan värt varje gång. För efteråt berättade du alltid stolt för mamma om vad vi – du, med min hjälp – minsann hade lyckats med. Som jag önskar att jag gick mot boden igen för att hämta skottkärran åt oss, om så bara för en sista gång.

För att lasta på grenar, till exempel.

Tankarna for i väg till Häggsjövik, och till alla turerna till ”buan”. Med humorn nära till hands förtäljde du dina preskriberade ungdomshyss. Men det fanns likväl en stor sorg bland minnena. Sorgen över hur dina föräldrar ville styra dig och ditt liv. Du fick inte spela fotboll som liten, och dina föräldrar kom inte på dina konserter som vuxen. De nästintill klippte kontakten, för att du ville ha din frihet. En smärta som du fick bära, men vars ok jag aldrig känt. För du, du följde min framfart över Torvallens konstgräs, och du, du stod i publiken när vi rev ner Strandgatan på Yran. Du betalade ett högt pris för att gå din egen väg när du var yngre, men som den vandringen belönade sig: längs den stöpte du om din talang och ditt kall till en bejublad karriär och kulturgärning; längs den förde du vidare den frihet du vunnit till din egen familj.

Och grenen blir tyngre i mina händer nu.

Jag fortsatte mot sjön, med tunga steg trots nerförsbacken. Famlade utför. En lätt bädd av nysnö vilade glimrandes i eftermiddagssolens sken, som det ljuvaste av överdrag på istäcket mellan Ope och annersia, med himlen slumrandes ovanför. Fonden liksom krävde stillhet av sin betraktare, men jag kunde inte samla mig. Uppriven, nerstämd. Febrilt sökandes efter din toppluva och dig bland träden ner i slänten, bedrövad och yr som ett barn som väcks ur en mardröm – och tvingas inse att den är sann.

Men jag måste tappat grenen i något skede.

Uppe i ”stor-stugan” är det fullt hus, men i ”lill-stugan” är det tomt. Tomt, släckt och tyst. Men inte tyst som en tystnad fylld av mening, så som tystnaden var efter att ljuden av de sista anslagen och ansatserna från orkestern klingat ut i Stora kyrkan på dina konserter. Nej, den tystnaden rungade genom bänkarna, den var meningsfull. Rymde liv. Du sken upp där du stod, i visshet om att den där tystnaden alldeles strax skulle översköljas av dundrande applåder och stående ovationer.

För i nästa lyfter jag upp grenen igen.

Utan nu, nu är det en annan tystnad, en tomhetens tystnad, en tystnad utan mening. Tyst som mig efter det där telefonsamtalet jag bävat inför, tyst som Södra Klarakvarteren när jag begav mig hemåt och storstans larm bara mystiskt stängdes ute för ett ögonblick, tyst som stan när du inte står där i toppluva på Östersunds centralstation för att hämta upp mig när jag kommer hem. Och jag kom ju hem, men inte du.

Jag kom till sist ner med grenen till majbrasan, som du och jag började på i julas. Och när jag la ned grenen på majbrasan, var det som att jag la en ros på din kista. Som ett avsked, som ett tack. När jag stod där vid majbrasan var du för ett ögonblick med mig igen.

På din begravning ska kören, som du en gång i tiden startade, sjunga för dig. En av dina elever ska spela några verk som du älskade. Vi alla ska samlas och minnas. Och jag ska blunda och föreställa mig dig, spelandes på läktarorgeln som bara du kunde.

Och jag ska lägga en ros på din kista, fastän jag redan gjort det.

Och tystnaden, den efter att den sista tonen klingat ut i Stora kyrkan, ska vi fylla med goda minnen.

Tack för allt, pappa. Och Sov gott.

Jag kommer att minnas tunnbrödstuten med brunost nere vid björnrun. Clementinbitarna och chokladrutorna du bjöd på i liften på Ansätten. Morgnarna i buan då vi gissa hur många öringar som fastnat i nätet under natten. Pianospelet på julafton och långdans genom huset på Mariavägen.
Men främst musiken och glädjen att få vara med i kören och sjunga upp till " försvunnen var den mopsen" innan stora körverk såsom Bach "Matteuspassionen" och Johannespassionen" och Händels "Messias" för att nämna ett axplock.
Blir lika rörd till tårar vid julottan då någon kör sjunger " förunderligt och märkligt" kommer såväl ihåg att vi i kören skulle pausa efter och.
Tack Pappa för alla fina minnen
Vila i ro

Tack för alla år med fina musikupplevelser.

Tack bästa farbror Thorwald för alla dina bullrande skratt på våra släktsammankomster. Tack för alla gånger du samlade ihop oss i släktkören och fick oss att känna oss som en riktigt skönsjungande skara. Och tack för ditt fantastiska orgelspel på vårt bröllop. Jag kan när jag vill se framför mig din energi och vilda kalufs när du spelade oss ut ur kyrkan med en utgångsmarsch som hette duga. Sista länken i en syskonskara är bruten till sorg och saknad för oss som är kvar här - men till glädje för alla som tog emot dig där i himlen!

Sov gott kära Thorwald! Du är saknad av många ❤️

En sista hälsning.

En sista hälsning Vila i frid

En sista hälsning
Sov gott!