Min farbror, som alltid antog en utmaning, eller utmanade själv, vars vinnarskalle aldrig gav utrymme för några läggmatcher, även om vi som motspelare bara var små glin, som med ett härligt leende lovade att slå oss i pingis, även också om det enda som fanns till hands var en frusen raggsocka, som dundrade in smashar så det rungade i källaren vi spelare i, och som när jag växte upp och väl slog dig i pingis gav mig en sådan stor tillfredsställelse eftersom jag visste att det var äkta, att jag gjort något som krävde ansträngning och faktiskt lite skicklighet, för bollsinne det hade du utan tvekan. Tack Berne för alla minnen som jag varmt bevarar.