Det kom en stilla vind
och smekte ömt din trötta
kind.
Liksom ett ljus som blåstes
ut din levnadsdag har nått
sitt slut.
Vila i frid.

Livets väv

Ur intet föds en tråd av ljus,
spunnen ur hans och hennes hjärtslag.
Den darrar svagt i morgonens sken, som spindeltråd
en början utan namn.

Vi väver med händer som minns
mer än vi själva förstår –
glädjens gyllene silke, sorgens mörka ull.
Varje möte en knut, varje farväl en olöst ände
som fladdrar i vindens oklara virvlar.

Tiden sitter vid vävstolen.
Stadig. Tålmodig.
Skytteln går fram och åter
mellan då och nu, då och sedan.

Ibland trasslar trådarna sig,
Ibland skär färger sig mot varandra,
Allt vill vi riva, repa upp, förstöra,
Men mönstret syns först på avstånd.

Så var varsam och håll mjukt din tråd.
Så skör, så glansfull
av allt som varit, är och allt som blir.

Och när din skymning kommer
som ett mjukt, vävt tyg över din värld
så fortsätter väven ändå –
i händer vi aldrig sett,
i liv som knyts till vårt
i ett oändligt mönster av ljus.

Mamma, du älskade all form av handarbete. Och många timmar satt du vid din vävstol, ditt broderi.
Tack för att du är/var min mamma

Älskade farmor. Saknar dig! Så ledsamt och tomt. Vi minns det fina. Jag är sugen på att laga palt och rån med hjortronsylt. Och jag är så glad att jag fick lite arv som farfar och du gjort. Ser er båda varje dag hemma ❤️

Fina Karin, du var den bästa svärmor man kan ha. Du och Karl Gunnar tog emot mig med sådan värme. Jag har alltid känt mig som en del av familjen Häggström. Tack för alla fina minnen, sommrarna på tunbyvägen och resor till Stråkan och Bondersbyn. Du lämnar ett stort tomrum efter dig, men massor av fina minnen. Tack för allt kära svärmor.