Minns min farbror Sixten med värme. Eftersom jag tillsammans med mina föräldrar bodde i Västerbotten, blev besöken inte så ofta. Som barn tyckte jag att farbror Sixten var en snygg och tuff kille som körde fort med sin bil. Sedan hände det alltid saker när Sixten var med. Snäll med häftigt humör, där Sixten och min pappa Ingvar ofta kom i luven på varandra. De till och med brottades, därefter de snabbt vänner igen. Pappa Ingvar älskade sin lite speciella bror Sixten, de diskuterade ofta älgjakt då båda hade vapenlicens och var intresserade. Mina idag vuxna barn brukar ofta prata om Sixten, som vid ett av våra besök nere i Horndal skänkte en par fina svarta lackskor till min näst äldste son Sammy. Vad glad Sammy var i dessa skor. Tror han har kvar dem än. idag. Vila i frid Sixten. Vi ses igen

Vilket vilket otroligt minne du hade. Jag pratade om mitt barnbarn som hastigast, men DU hade stenkoll på när hon fyllde år, och alltid frågade mig om henne ♥️
Vila i frid fina DU ♥️.

Vila i frid Sixten!

Lika trevlig och rolig som han var, så var han även envis
Omtyckt av både brukare och personal på Johannagården

Tack för allt min älskade bror Sixten!!!! Vi ses på uppståndelsens dag✝️

Livsberättelse Sixten (av brodern Kjell).
Han föddes i Mosjö utanför Vännäs. Redan som barn märkte hans äldre systrar att det var något speciellt med Sixten. Syster Katherine bad särskilt till Gud för honom. Att Sixten föddes med tre genetiska syndrom, asperger, tourettes och bipolär var det ingen som visste och man visste inte ens på den tiden att sådant existerade.
När Sixtens mormor dog vid femtio års ålder så tog femåringe Sixten det mycket djupt. Hans äldre syster Katherine berättade en gång för mig att Sixten blivit mycket djupt tagen. Men ingen förstod att femåringen som suttit i sin mormors knä kunde känna något sådant.
I skolan blev Sixten en hackkyckling av lärarinnan. Sixten hade koncentrationssvårigheter och gjorde hellre något annat än lyssna till lärarinnan. Det blev örfilar och kvarsittningar efter det andra barnen åkt hem. I söndagsskolan klagade lärarinnan till hemmet att Sixten var ouppmärksam och inte lyssnade på lärarinnans föredrag på flanellografen. Det ledde till att pappa fick följa med för att observera om så var fallet. I skolans högre klasser likadant. Sixten hade bara kvinnliga lärare och den kvinnliga lärarinnan klagade ofta hos mamma på Sixtens oförmåga att sitta still på lektionen. Vid ett tillfälle anklagade hon öppet Sixten för att ha stänkt bläck på hennes blus bakom hennes rygg. Men då reste sig den skyldige och erkände. En lärarinna, jag kallar henne madam Sigrid, var min klassföreståndarinna. Hon var hårdhänt med örfilarna vilket jag vid flera tillfällen fick erfara. Vid ett tillfälle så drabbades hennes ilska Sixten som tillsammans med kamrater hade stimmat bakom henne på ett föredrag i IOGT-lokalen. Hon skulle verkligen sätta pli på den oregerliga eleven. Detta genom att tränga upp honom mot en vägg och hålla tag i hans vita kalufs och örfila honom. Detta ledde till att Sixten lyfte foten och sköt henne ifrån sig. När hon på nytt kom emot honom för att slå försvarade Sixten sig med sina knytnävar.
Vi fick meddelande i klassen att vi kunde gå hem. När jag passerade bänken där Sixten satt så satt han med hängande huvud till synes förkrossad. Jag gick bara förbi.

Händelsen ledde till många samtal med barnavårdsmyndigheten och Sixten fick lägsta betyg i uppförande medan skolfröken fick fortsätta sin tjänst som vanligt. Sommarferier jobbade Sixten under skolloven som springpojke i en speceriaffärer. Efter skolan jobbade Sixten som bagarlärling. Han lärde sig baka och gjorde tårtor hemma till familjens förtjusning. Sedan jobbade han på en mekanisk verkstad som tillverkade takräck för bilar. Sixten hade intresse för kroppsövningar och tränade styrkelyft i källaren. Sedan blev det utmaningar på byn i armbrytning och det dröjde inte länge förrän han var byns främste. Den ende som kunde bryta ner honom var hans ett år äldre bror Åke. Det var många armbrytningar dem emellan i köket när Åke var hemma på besök.

Därefter prövade han livet som sjöman under ett par års tid. I ungdomsgänget utmärkte sig Sixten som en av de framträdande i styrka och att lösa tvister med fysisk aktivitet. Detta gjorde honom känd bland gäng i andra byar vilkas råbusar skulle visa sin överlägsenhet genom att spöa Sixten. Det ledde dock till deras nackdel. Sin värnplikt gjorde Sixten i Flottan som matros. Under värnpliktstiden upplevde Sixten en andlig kris vilket ledde till att han gick med i pingströrelsen. Han slutade med tobak och starkvaror och började sälja tidningen Evangelii Härold. Det var stor glädje i den lilla pingstförsamlingen. Byns buse hade blivit frälst. Med åren blev de genetiska syndromen alltmer framträdande och det ledde till vård på Säters sjukhus. Nu var Sixten en ”Säterdåre” som dessa kallades som vårdats på det sjukhuset. När en person föraktfullt kallade Sixten för ”Säterdåre” svarade Sixten med ett knytnävslag. Församlingen krävde att han skulle gå till personen och be om förlåtelse som Sixten vägrade. Det blev uteslutning ur församlingen. De tillfälliga jobb Sixten fick hade han svårt att behålla på grund av sina syndromer. Att Sixten hade genetiska syndromer visste ju ingen. Han var bara så där ”annorlunda” men ingen visste varför. Nu träffade Sixten sin ungdoms kärlek från tonårslivet och de var tillsammans flera år.
När hon avled i canser var det en stor sorg för Sixten.
Problem med människor i samhället ledde till att Sixten togs in för vård på Säters sjukhus. I fem års tid låg han nedsövd med starka mediciner. Det var under den tiden som man efter en månads undersökning fastställde att Sixten hade dessa tre genetiska syndromer som tidigare nämnts. Efter utskrivning till specialvård till Gula Villan i Avesta fortsatte den starka medicineringen. Det ledde till att Sixten låg nedsövd i sängen hela dagarna. När Sixten fyllde sjuttio år förbarmade sig socialchefen och hjälpte Sixten in till Johannagården där han bodde de sista tolv åren av sitt liv. Men då var Sixten en bruten man. Men den vänliga omsorgen på Johannagården lyfte hans människovärde. Nu fick han sitta bland vårdpersonal som skojade och accepterade Sixten som en människa. Han fick till och med sitta ibland dem och se på TV. Den vårdare som var med Sixten under hans tvångsåterbesök till Säters sjukhus för kontroll berättade hur negativt de behandlade Sixten. Han var paria i läkarens ögon. När de lämnade sjukhuset sa vårdaren till Sixten: ”Sixten, vi är utanför grindarna nu”. Den vård och acceptans Sixten erfor under åren i Johannagården var kanske de bästa åren av hans livstid.

Min vän, idol och granne när jag var i tonåren. Livet for fram hårt med dig min vän. Ditt minne lever kvar hos oss som lärde känna dig. Må du vila i frid.