Vila i frid Anders.

Mina tankar går till er, Eva, Patrik med familj och Linda med familj.

Jag lärde känna Anders redan i högstadiet. Då dök han upp i mitt liv som Patriks schyssta och väldigt tillåtande farsa som alltid ställde upp och skjutsade i sin silverfärgade Merca med dåtidens variant av ”juppienalle”: dvs en telefonlur med sladd som satt fast i ett batteri stort som två tegelstenar.

Sedan dess har Anders – tillsammans med Mats – funnits i mitt liv i väldigt många år.
Inte bara som pappa till Patrik och Linda, utan även som chef, kollega och vän.

Jag tror att jag var 23 år på ICA.
Jag slutade ett par gånger, men varje gång ringde Anders efter ett tag och frågade om jag kunde komma tillbaka. Och det gjorde jag.
Jag tror att ICA Vretgränd blev som ett andra hem för många av oss som jobbade där.

Vi hade roligt!
Tonen var rå men hjärtlig och vi skrattade mycket, och firmafesterna var superroliga! OM vi hade ett ”personalmöte” varade det i ungefär 30 sekunder. Alltid i samband med en firmafest som då började med att Mats eller Anders sa ”Å firman går bra!”
Och sen började festen.

De första åren på ICA jobbade jag ofta kväll med Anders. Jag satt i kassan – eller ”Hell hole” som det skämtsamt kallades. Ett uttryck som blev myntat redan före min tid.
Anders hade en tradition när vi jobbade kväll: när jag låst dörren och alla kunder gått ut, då steppade han framför kassan.
Jag minns särskilt en kväll när han tog i lite extra, och höll på lite längre än vad han brukade – och plötsligt tittade en kund förvånat fram bakom en hylla. Anders fann sig direkt och sa:
”Det var stängningssteppen det där!”
Som om det vore den mest naturliga förklaringen i världen.

Anders var populär bland kunderna, framförallt hos gamla tanter. Kanske var det för att han tog på sig skulden om en vara var slut - även fast det inte var hans fel. Han brukade säga; ”Nej tyvärr och det värsta är att det är MITT fel, jag glömde beställa! Och såg ut som en ledsen hund. Varpå tanterna alltid mjuknade, DET gjorde inget alls! De skulle ha främmande idag, men kunde ändå vänta till på torsdag!

Anders lärde mig allt han kunde – och det gick ganska fort!
Skämt åsido, det bästa livsrådet han ofta sa var:
”Ta ALLTID ut glädjen i förskott!
Det värsta som kan hända är att du varit glad i onödan”

Och han sa också ofta att ”Bara man är frisk så löser sig allt” och jag kommer ihåg hur jag hajade till första gången han sa det, för jag insåg hur rätt han hade. Jag var fortfarande väldigt ung då och att behöva tampas med sjukdomar var för mig fortfarande rätt främmande.

Kanske var det därför han tjatade om att man skulle ta c-vitamin. Vilken krämpa man än hade så uppmuntrade han att man skulle ta en c-vitaminbrus. Det var på nivån att det låg gratis att ta c-vitaminbrus i personalrummet.

Apråpå personalrummet så var Anders social och gillade att ta rast och dricka kaffe. Fördelen för honom var att i en liten butik fikar personalen i omgångar så han passade ofta på att ta fikarast med alla som skulle fika under dagen.
”Jag tar en kopp kaffe med dig jag, Nettan!”

Det var under en av dessa fikaraster kom Anders överens med sig själv om att han skulle spela trumpet i kyrkan på mitt bröllop. Jag hade inga planer på att gifta mig men han återkom måååånga gånger med att jag måste säga till i tid så han skulle hinna öva.

Jag gifte mig till slut borgerligt…
Om det berodde på det utlovade trumpetsolot eller inte – det låter jag vara osagt.

När man jobbar i en liten butik möter man varandra otaliga gånger på en dag ute på lagret och i gångarna. Det blev en intern grej att vi sa ”Häppåre!” när vi möttes.
Numera jobbar jag vid Domkyrkan och tar ofta promenader på Gamla kyrkogården på mina raster. Framöver kommer jag gå förbi minneslunden och säga ”Häppåre!” till Anders.

Slutligen vill tacka Anders, jag hoppas att han på något sätt nås av det här där han är nu.
jag vill tacka honom för alla år han har funnits i mitt liv.
Men också för att han delvis är upphovet till två av mina vänner: Patrik och Linda.
Först Patrik under tonåren – men senare framför allt Linda, som stått mig så väldigt nära.
Vi ses inte lika ofta längre, för livet kommer emellan. Men när vi ses är det som att vi setts dagen innan även om det gått något år.
Tack för allt!

Tack Anders för alla fina minnen som finns kvar.
Vila i frid.

Tack för allt det trevliga vi fått ha tillsammans i musiken. Du var den musikaliska stjärnan. Förutom en god och varm vän.

Vila i frid Anders!