Det var kul att arbeta med dig! Vila i frid!

Under din på Länsstyrelsen I Norrbotten fick jag ta del av din djupa kunskap om växter; skogens tillstånd och egentligen hela naturen: Många blev imponerade av den omfattande kunskap du förmedlade:
Vila I frid:!.

Min finaste vän. Hasse, du kommer alltid att finnas i mina tankar. Sov i ro.
Anna-Lena

Har haft många fina år med Hansi som medarbetare i Länsstyrelsen. Uppskattar att jag fått ta del av hans kunskaper inom naturvårdsområdet och inte minst den breda allmänbildning som han besatt.

Minneord for Hans Furmark

Vi er seks tidligere norske kolleger som har mottatt nyheten om Hans Furmarks bortgang med stor sorg. I mange år var vi samarbeidende kolleger innenfor natur- og miljøvern i Nordkalottens miljøråd, Barents miljøråd og bilateralt på fylkesnivå mellom Norge og Sverige. Vi minnes Hasse som en varm, inkluderende og kunnskapsrik kollega og venn.

Det første møtet i det samarbeidet som skulle bli Nordkalottens miljøråd fant sted i Luleå i oktober 1976. Hasse og hans kolleger ved Länsstyrelsen i Norrbotten var initiativtakere til dette, og det var tydelig at Hasse var en nøkkelperson, blant annet på grunn av sine finskkunnskaper. Det første store prosjektet som ble igangsatt var «Vandringsleder på Nordkalotten», som både ble trykt i Nordisk ministerråds rapportserie og etter hvert realisert i praksis. Blant annet ble «Nordkalottleden» offisielt åpnet noen år senere av kong Carl Gustav, kong Harald og president Koivisto ved Treriksrøysa mellom de tre land.

Med årene gjennomførte Nordkalottens miljøråd og seinere Barents miljøråd en rekke prosjekter innenfor naturforvaltning, friluftsliv og miljøvern, blant annet om turisme og miljø, naturmiljø og reindrift, avfall, vann- og luftforurensing og forvaltningen av store rovdyr. Like før Hasse gikk av med pensjon møttes Barents miljøråd i Narjan Mar på tundraen ved den store Petsjoraelva. Her ble Hasse takket for sin store innsats for naturen i nordområdene, med stor applaus fra norske, svenske, finske og russiske kolleger.

Hasse hadde omfattende kunnskaper om geografi, natur, kultur og historie. Denne kunnskapen var han også veldig god til å formidle. I tillegg var han en praktiker som hadde evne til å iverksette ideer i praksis. Han var også en pådriver for at vi fikk se med egne øyne de forskjellige naturområdene og prosjektene som vi jobbet med. Med andre ord en befaringsorientert arbeidsform! Etter hvert som vi lærte hverandre å kjenne, fikk samarbeidet betydning ut over de formelle prosjektene. Vi ble rett og slett gode kolleger over landegrensene, som det var lett å ta kontakt med.

Noen av oss beholdt kontakten med Hasse i alle år etter at vi ble pensjonister. Han var helt til det siste oppdatert og levende opptatt av utviklingen i nordområdene.

Vi minnes Hans Furmark som en god kollega og venn med takknemlighet og glede.

Tromsø, Kristiansund, Vadsø og Oppdal, mai 2026

Bjørn Fossli Johansen, tidligere miljøvernsjef i Troms
Ansgar Aandahl, tidligere naturverninspektør i Nordland
Steinar Schanche, tidligere miljøvernsjef i Finnmark
Ola Bjerkaas, tidligere miljøvernsjef i Nordland
Bente Christiansen, tidligere miljøvernsjef i Finnmark
Knut Nergård, tidligere miljøvernsjef i Troms

Jägmästare Hans Furmark 1934 - 2026

Hans var den äldste av oss fem bröder som växte upp i Pello vid Torneälven. Vi påverkades starkt av de förhållanden som rådde under och efter kriget. Med förundran och ängslan såg vi de evakuerade med sina hästar och kor komma med färja över älven. Röken efter tyskarnas härjningar på finska sidan hösten -44 hade ännu inte lagt sig förrän Hans, ännu inte11 år, tillsammans med några kompisar olovandes rodde över älven till Finland för att eventuellt hitta något som tyskarna lämnat efter sig. Utflykten blev vad Hans senare berättade mycket lyckosam med många upphittade mer eller mindre farliga militära föremål. De lades ut hemma på pannrumsgolvet till allmän beskådan och mammas stora förfäran.
Redan i småskolan läste Hans många äventyrsböcker om flygaresset Biggles, Indianhövdingen Sitting Bull med mera, sönderlästa böcker som vi yngre bröder fick ärva och försöka ta oss igenom. Det bokliga intresset förenades med ett djupt och livslångt intresse för naturen som senare kom att påverka hans yrkesval.
Från den trygga hemmamiljön och skolan i Pello blev övergången till inackordering och realskola I Haparanda,12 mil hemifrån, omtumlande för Hans. Under sommarferierna drygade han ut kassan med hårt arbete på Hellälä timmersortering vid Torneälvens utlopp. Studierna I Haparanda avslutades med studentexamen. Vid mönstringen för militärtjänstgöringen anmälde sig Hans frivilligt till Jägarskolan i Kiruna där mycket höga fysiska krav ställdes på soldaterna. Skulle han klara det? ”Hansi on sitkeä,” Hans är seg och uthållig, försäkrade pappa, så det skulle nog gå bra. Efter fullgjord värnplikt blev det dags för den obligatoriska skogspraktiken innan han kunde påbörja sin utbildning till jägmästare på Skogshögskolan i Stockholm.

Hans var lycklig över att på andra sidan älven, på rodd-och gångavstånd hitta sin blivande hustru Esteri. Tillsammans fick de barnen Lena, Anneli och Tomas. När studierna i Stockholm var avklarade flyttade Hans med sin familj till Luleå, där han efter en tid som ansvarig för virkesanskaffning vid ett skogsbolag erhöll en tjänst på Länsstyrelsens naturvårdsenhet. Där trivdes han bra och hade olika ansvarsfulla positioner, bland annat var han under en period chef för Fjällenheten i Jokkmokk. Mitt i livet gick Hans och Esteri skilda vägar. Hans blev inte overksam i sin nya tillvaro, och från pensioneringen ända till slutet trivdes han med att planera och genomföra förbättringar och kompletteringar av hus och trädgård.

Hans var en mycket snäll och omtänksam person, hans bildning och ”kom ihåg” var imponerande. På frågor om natur, litteratur eller historiska händelser fanns alltid ett svar, ofta kryddat med berikande citat och kompletteringar. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn betydde mycket för Hans och det var med stolthet och värme han gärna på sitt lågmälda sätt pratade om dem.
Hans var ”sitkeä” ända till slutet!

Brodern Arne Furmark