Lilla hjärtat, jag vaknade tidigt, på timman två år efter att du tog ditt sista andetag och försvann från oss.
Jag minns ditt ansikte, din hand i min, och hur barnen sov några meter bort.
Vi ska till din sten senare i dag och minnas tillsammans där, men du finns alltid med oss ändå.
Sov gott! ❤️
Pernilla,
Jag hoppas att du någonstans, var du än är, har en GodJul.
Pernilla,
Jag tänker på allt roligt vi gjort tillsammans. Vi lärde känna varandra på patienthotellet i Lund efter att våra första barn anlänt. Båda barnen föddes den 11 mars 2002, din fantastiska Alex och min fantastiska Linnea. Därefter blev det många luncher, fikastunder, besök på öppnaförskolan på Gunnesbo, 4H-gården och promenader till stan tillsammans. Ni bodde på Gunnesbo och vi på Nöbbelöv, vi träffades minst en gång i veckan, mycket kaffe och prat blev det. Du gillade att prata, lyssna och leka med barnen. Vi började med spädbarnsmassage tillsammans med vår föräldragrupp - jättekul. Vänskapen och familjerna växte, min fantastiska Tobias, din fantastiska Max, din fantastiska Theo och din fantastiska Bea. Vi gjorde resor med alla familjemedlemmar i föräldragruppen, hur många gånger har vi varit i Vimmerby egentligen Sista gången vi var där tillsammans ösregnade det, Marcus och du handlade middagsmaten och vi andra fick äran att laga maten - oj, så goda tacos det blev! Barnen var extra nöjda för de fick äta i en egen stuga, mycket och härliga skratt. Öland var ett annat äventyr med karuseller, vattenland och Eketorps borg. Vi pratde mycket om våra härliga ungar, diskuterades deras utveckling och gladdes åt deras framsteg. Vad som band oss samman förutom barnen var skrattet, vi skrattade mycket tillsammans, Pernilla.
Under din sjukdomstid hade vi mest kontakt via mail och sms men trots cancern och dina tuffa behandlingar lyste din humor och din klokhet genom dina meddelande.
Tack för att jag fick lära känna dig, tänker ofta på dig och saknar dig, min vän! Kramar Marie
Pernilla,
Jag tänker på dig, Marcus och barnen.
Finner inga ord så jag skickar en varm kram....
/Caroline
Lilla hjärtat,
Idag är det precis ett år sedan du gick bort. Jag vaknade 05:09 av mig själv, precis på klockslaget då du tog ditt sista andetag och försvann från oss för alltid.
Vi ska snart åka till din sten med blommor och minnas dig tillsammans, men det är i våra hjärtan du dröjer dig kvar, och ingen blomma kan jämföra sig med kärleken och saknaden vi känner.
Jag hoppas att du ser barnen och vet att de är starka, friska och frimodiga, och också vet att det din förtjänst, som burit dem, vakat över dem och givit dem den goda start i livet som de nu själva bygger vidare på.
"Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig."
- Jacques Werup
Sov gott!
Lilla hjärtat, det är nytt år, det första utan dig.
Vi har firat jul och nyår med nya traditioner, för första gången utan dig, fast ändå med dig i våra tankar. Ingen glömmer.
Jag önskar så att barnen fick se dig igen.
Sov gott!
Lilla hjärtat, nu är höstlovet över. För två år sedan precis fick vi veta att vi hade en svår strid framför oss med din sjukdom. Den varade i femton månader och du var tapper, duktig, modig och en fantastisk mamma hela vägen fram till sista dagen. Ingen hade klarat det bättre än du, och ingen hade mer än du förtjänat att få segra över monstret som tog dig.
Barnen är frimodiga och starka, men de saknar dig alla så klart, mer och mer allteftersom tiden går. Men ingen glömmer. Sov gott!
Älskade Pilla, idag är din 47-årsdag och den första födelsedagen vi inte får fira dig. Du är djupt saknad men vi minns allt det fina. Sov gott!
Tänk att det redan gått ett halvår sedan vi fick smset från Marcus om att du precis gått bort. Ofattbart sorgligt och så tråkigt. Du är väldigt saknad finaste Pilla. Kram vännen.
Lilla hjärtat, om bara en dag har det gått ett halvår sedan du försvann från oss. Vi var vid din sten idag, som vi är alla söndagar vi kan.
Det är så fint där, och så outsägligt ledsamt samtidigt. Du är saknad av alla, och samtidigt går livet vidare.
De fyra barn du födde och danade, visar sig varje dag allt mer starka och frejdiga trots det svåra de varit med om, och jag ser dig i dem.
Jag hoppas att du ser, och redan vet utan att jag behöver berätta, att hela familjen håller huvudena högt. Jag lovade dig att ingenting skulle kunna knäcka oss, och nu, ett halvår senare vet jag att det är så. Det smärtar mig så att du inte får vara med och se barnen, men jag hoppas att du ändå på något vis vet och känner det som händer.
Sov gott, älskade Pilla!
Tänker ofta på dig o familjen. Saknar er alla här i gatan. I fredags var det skolavslutning på ÖT, en fin sådan som vanligt. O som vanligt sjöng en av klasserna "here comes the sun". Tankarna gick genast till dig o din fina begravning.
Du finns kvar i mitt hjärta.
Lilla Fiffan, tänker på dig o din familj varje dag. De är så fina, och jag vet att du vakar över dem. Du kan vara så stolt över dem!
Åh vad jag hade velat träffa dig, krama dig o snacka om gamla och nya tider. Kanske en dag...
Jag saknar dig något så fruktansvärt. Sov gott
Det är svårt att finna orden när något sånt här drabbar någon man känner och bryr sig om. Men det påminner mig om att även om vi bor i en på många sätt vacker värld så har den även en oerhörd grymhet som vi aldrig kan skydda oss ifrån.
Marcus, om jag inte missminner mig så var du den första jag träffade (iklädd fleecetröja och på väg till gymmet) när jag klev in på korridoren där på vildanden. En stor grabb som verkade trevlig och skärpt tänkte jag då och fick aldrig anledning att revidera det. Fick träffa Pernilla något senare, i mina minnesbilder från den tiden så kommer jag alltid ihåg henne med ett leende på läpparna och alltid nära till skratt. Ett gott gäng var vi där i korridoren. Kommer alltid att komma ihåg den tiden som en av de allra bästa tiderna i mitt liv och ni var båda ett stort bidrag till detta.
Tack för det!
Just det, du fanns på första parkett - vilken lyckas ost! Bältet var Fiffan det är jag helt säker på. Vi var allt rätt bra galna på den tiden!
...Martina, jag var barmästare och såg hela eländet mer än en gång, som när sångaren i ett annat band blev av med sitt byxbälte mitt på scenen, kommer inte ihåg vem av er som var skyldig, men jag fick muta bandet i baren efteråt. Galningar.
Måste göra ett tillägg till mitt tidigare inlägg, ett minne som virvlade tillbaka till mig nu, så som minnen gör ibland. Nedan nämda band hette Covenant och nått år senare var de intervjuade i en av kvällstidningarna. De berättade då om den förfärliga händelsen på Blekingska när några tjejer förstört deras högtalare...!
Lilla Fiffan
Vårt liv är en vindfläkt,
en saga, en dröm
En droppe som faller
i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens färg en minut
Brister och faller och drömmen är slut
Tack för en fin ceremoni idag. Minns Pernilla som den härliga, glada, spralliga tjej hon var! Tänker särskilt på en gång när hon, eller jag , råkade spilla öl i ett av bandens högtalare på nationen. De blev jättearga o vi fick springa hem till lägenheten o gömma oss. Pernilla tyckte på allvar att det var en bra idé att gömma våra ansikten i varsin Palestinasjal o gå tillbaka o fortsätta festen! Härliga minnen!
Tänker så på er alla. Kram
Vallhund
jag är en vallhund och leder min flock
från dåtid till framtid tillsammans
jag skäller och driver när så behövs
och samtidigt viftar min svans
jag finns för att skydda från faror och hot
och jag måste känna den väg vi ska gå
jag är ett med min flock men ändå allen
och samtidigt viftar min svans
nu har ett rovdjur slagit en av oss
jag skällde men skyddade ej
vi väntade länge och dröjde oss kvar
men till slut fanns blott minnen att se
jag är en vallhund och leder min flock
flocken ska vidare till framtidens land
jag skäller och driver när så behövs
men min svans viftar inte mer
Nornorna
Nornorna spinner en moders ödestråd
Den är allt för kort men vackert spunnen
Vid trådens slut finns ej någon nåd
Men ändock är livsresan hunnen
Ty färden blev ej lång men ändå stor
Den fick sin början, mitt och ände
Vi önskar att hon längre vid vår sida for
Att själva tiden stannade och vände
Men nornorna spinner och människor dör
Rättvist är till sist endast döden
Vi är inte vår tid, vi är vad vi gör
Minns sen, minns sen våra öden
Har följt ditt hårda slit under den senaste tiden, Marcus, och vet att du gjorde ditt absolut yttersta.
Om jag eller mitt barns moder gick bort skulle jag önska att eftervärlden försökte skänka vår efterlevande en bit av det som var vi. Att andra högaktade det man representerat och förmedlade det.
Som separerad har jag ibland ställts inför sanningen att jag inte kan axla föräldraskapets båda mantlar. Ditt fall är naturligtvis svårare.
Men även om man inte ser det, för alla krön, hörn och återvändsgränder, måste man minnas att även livets tunnlar alltid slutar i ljus.
Ljus som lever vidare. Precis som våra förfäder i oss.
Och vi i våra barn.
Mina tankar går till dem.
Din hustru kunde inte valt en bättre far till sina barn.
Tack min fina, kloka väninna för alla värdefulla kaffestunder tillsammans. Jag är så tacksam för att vi hittade varandra på Gunnesbo och för alla världsproblem vi löst över en kopp kaffe. Eller två. Du fattas mig. Samtidigt som jag är så glad för att fått möjligheten att lära känna dig och stunderna tillsammans så är jag så ledsen för att det kommer att dröja till nästa gång. Men du får ha en stor kanna kaffe redo för jag kommer att ha massor att berätta för dig när vi ses. Stor kram så länge <3
Nu har himlen fått en ängel som vakar över sin o vår familj.
Alla tårar är inte av ondo bara en del av sorg o lättnad.
Finaste Pernilla. Många fina minnen av dig från er tid här på Flygelvägen. Speciellt minns jag våra kaffestunder i solen på framsidan, vi båda ständigt på språng att fixa något/hjälpa något barn eller rent av hjälpas åt att leta upp bortsprungna barn. Det var bara några år vi bodde grannar men du finns kvar hos mig för alltid.
"Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig."
- Jacques Werup