Ja, vad ska man säga? En av de snällaste människor jag någonsin känt, som aldrig sa nej och alltid ställde upp. Kanske inte alltid till hans egets välmåendes fördel...men en del människor vill bara ställa upp, och det gjorde han ända in i kaklet! Hängiven mina intressen både nu och när jag var barn och inte missade han många av Måns eller Gustafs fotbollsmatcher. Den lilla rödagrannstugan är ofattbart tom sånär som på katten "Gubben" som undrar när han ska få ett bröst att vila på...Skriv gärna några rader, tänd ett ljus och har du bilder eller liknande som kunde vara roligt att publicera på sidan så hör gärna av dig! //Anette
Ja, vad ska man säga? En av de snällaste människor jag någonsin känt, som aldrig sa nej och alltid ställde upp. Kanske inte alltid till hans egets välmåendes fördel...men en del människor vill bara ställa upp, och det gjorde han ända in i kaklet! Hängiven mina intressen både nu och när jag var barn och inte missade han många av Måns eller Gustafs fotbollsmatcher. Den lilla rödagrannstugan är ofattbart tom sånär som på katten "Gubben" som undrar när han ska få ett bröst att vila på...Skriv gärna några rader, tänd ett ljus och har du bilder eller liknande som kunde vara roligt att publicera på sidan så hör gärna av dig! //Anette
Ja, vad ska man säga? En av de snällaste människor jag någonsin känt, som aldrig sa nej och alltid ställde upp. Kanske inte alltid till hans egets välmåendes fördel...men en del människor vill bara ställa upp, och det gjorde han ända in i kaklet! Hängiven mina intressen både nu och när jag var barn och inte missade han många av Måns eller Gustafs fotbollsmatcher. Den lilla rödagrannstugan är ofattbart tom sånär som på katten "Gubben" som undrar när han ska få ett bröst att vila på...Skriv gärna några rader, tänd ett ljus och har du bilder eller liknande som kunde vara roligt att publicera på sidan så hör gärna av dig! //Anette
Ja, vad ska man säga? En av de snällaste människor jag någonsin känt, som aldrig sa nej och alltid ställde upp. Kanske inte alltid till hans egets välmåendes fördel...men en del människor vill bara ställa upp, och det gjorde han ända in i kaklet! Hängiven mina intressen både nu och när jag var barn och inte missade han många av Måns eller Gustafs fotbollsmatcher. Den lilla rödagrannstugan är ofattbart tom sånär som på katten "Gubben" som undrar när han ska få ett bröst att vila på...Skriv gärna några rader, tänd ett ljus och har du bilder eller liknande som kunde vara roligt att publicera på sidan så hör gärna av dig! //Anette
Så outsägligt sorgligt... Nu är den sista av våra föräldrars generation borta. Jag minns när jag var liten och jag var till en början så blyg och rädd för Kenth. Han försökte vara snäll på alla sett men jag var skeptisk ända till jultomten gjorde entré hos mormor i Björkborn, då var det jag som kröp upp i morbror Kenths knä. Efter det var vi kompisar. Minns också en sommar måste ha varit i slutet på 60-talet, då han blev utvald till att passa mig när mamma var på sjukhus och mormor jobbade. Kanske inte drömuppgiften för en semestrande typ 20-åring att gå upp kl sju på dagarna för att gå ut i sandlådan. Vi löste det med att jag var i lådan och lekte med grannens katter och "tittade till" honom där han tog igen sig på verandan. Det blev också turer i bilen till raketkiosken där det vankades glass. Det var speciella glassar som såg ut som små fotbollar minns jag. Det var också den här sommaren jag såg mina första levande kräftor, fångade av Kenth. Det tyckte jag var jätteläskigt. Jag tror dock dessa kräftor fick kasseras då mormor i mörkret plockat persilje kronor i stället för dill, så smaken blev inte som den skulle. Eftersom vi bodde grannar under många år fanns det alltid någon vuxen att tillgå och vi hjälpte varandra med stort och smått. Den där självklara kontakten när man bara tittar in och som nu nästan gått förlorad den fanns under hela min barndom. Jag fick också hänga med till stallet för att rida. När jag blev lite äldre fixade Kent sommarjobb på tidningen så då var vi kolleger en sommar. Det var vi också under den tiden som vi bar ut tidningar ( något som verkligen har gått genom familjen är, det någon som inte gjort detta) Hav tack kära morbror för allt.
10:e Januari -88 var antagligen en ganska mild dag eftersom den där långhårige drasuten som du trodde skulle gå förbi huset på Marias 19-årsdag men istället knackade på dörren, gick klädd i adidasjacka. Det var första gången vi sågs. Vi hade ju träffats innan men inte riktigt setts, av förklarliga skäl eftersom det då rått nattmörker. Året innan fyllde Maria 18 och hade fest. En del av festdeltagarna blev lite överförfriskade, någon (gissa vem) såpass att han behövde vila lite och gjorde så i en skön säng på övervåningen. Jag, för det var jag, vaknade framåt nattkröken av att Du petade försiktigt på mig och sa -" Ursäkta, men har du lust maka dig lite, så jag också får plats" Jag makade mig såklart men blev lite nyfiken och frågade vem, svaret blev -"Jag är Marias pappa, och det här är min säng.." Vi språkade en stund, sa såsmåningom gonatt och jag steg upp och tog mig hem.
Det kan bara vara du, världens snällaste Kneten!
Kära morfar,
När jag tänker på dig som min morfar inser jag att det var flera år sedan sist jag kallade dig det. Jag vet inte säkert varför, men förmodligen beror det på att vi så ofta sa Kneten till och om dig. Du var litegrann allas Kneten, men för inte så särskilt många år sedan var jag barn och du var min morfar. Jag ska alltid minnas dig så.
Min morfar är en solbränd, kort och lite rynkig man i sneakers, jeans, t-shirt och magväska. Du bor i ett radhus på Saxlyckevägen med dina katter. En av dem heter Ada. Min katt heter Karl. De är syskon. Du jobbar på tidningen, kör en beige Mercedes och du har nästan alltid en cigarett i handen. Ibland går du på dans. Du står på uppfarten utanför ditt hus och lutar vikten på ena benet. Du ser precis så genomsnäll ut som du är. Du har just berättat något, och när jag frågar om det är sant säger du "jaa, visst ser du!" på ett sätt som tydligt vittnar om var du vuxit upp. Det passar dig så bra, jag vet nog ingen annan röst som känns så självklar i sin dialekt som din. Ibland harklar du dig, "hee-hem", innan du fortsätter prata. Du skrattar ofta. När någon sagt eller gjort något extra kul blir ditt skratt bara ett högt och tydligt "HA-HA!". Då och då åker du till Kanarieöarna och varje gång köper du med ett helt kilo Bassett's winegum till oss. Det rådde alltid ett tyst krig om vem som hann få flest svarta och röda tills det bara var de gröna och orangea, de minst åtråvärda bitarna, kvar i botten. Utan dröjsmål åt vi förstås upp dem också, det var ju trots allt godis och vi var barn. Jag har aldrig ätit vingummin utan att tänka på dig.
När jag var barn och du var min morfar kunde jag inte föreställa mig att du skulle lämna oss en dag, alldeles för tidigt. Jag finner tröst i att du gjorde det i stillhet, omgiven av dina döttrars kärlek. Du finns för alltid i våra hjärtan. ❤️
Tack för att du, fastän du i biologisk mening inte var min pappa,ändå under hela min uppväxt fanns där som en riktig pappa, som alltid ställde upp på mina och syrrans fritidsintressen som kretsade kring temat djur, och då främst hästar, ett djur som med tiden kom att bli dina favoriter! Ditt liv var inte alltid en dans på rosor, och du fick ofta slita hårt för att få vardagen att fungera för oss.Dig själv och dina behov satte du inte främst, du ville alltid andra väl först! Trots att ditt liv blev alldeles för kort känns det gott att du dina sista år fick ro och harmoni i ditt liv, med ditt lilla röda torp och hästar omkring dig!
Tack för allt❤️