Charlie var en fantastisk människa. Han var den mest oförställda, genuina och ödmjuka person jag träffat. I hans sällskap så kände jag mig alltid lyssnad till, förstådd och bekräftad.
Om jag kände mig nere, ångestriden eller ledsen över någonting så var Charlie alltid en av de första som jag vände mig till, då han utstrålade en acceptans och öppenhet som var unik och gjorde det lätt att öppna upp sig och prata med honom om allt.
Med Charlie kunde man vara sig själv utan några krusiduller, det fanns inget behov av fasader, att förställa eller göra sig till på något sätt.
Från och med den dag då jag lärde känna Charlie i början av gymnasiet så upplevde jag att det fanns en slags omedelbar, outtalad förståelse mellan oss, att vi på något sätt delade ett visst förhållningssätt till världen och tillvaron; vi var båda filosofiskt lagda och kunde ägna timmar åt diverse filosofiska spörsmål. I grund och botten baserades våra personligheter på en cocktail av "nästant tvångsmässigt tänkande" blandat med några beska droppar pessimism, men också en mycket stor portion humor och livsglädje.
Charlie hade alltid glimten i ögat och en ordvits nära till hands, oavsett om det diskuterades världspolitiska händelser eller Hegels logik.
Vi delade på ett spontant sätt ett visst förhållningssätt till världen som skapade ett starkt band mellan oss.
Charlie var en äkta tänkande människa, det finns många tillsynes tänkande människor, dem kan till och med ha doktorsgrader och fina utbildningar, men likväl aldrig ha tänkt en enda äkta tanke i hela sitt liv. Dessa människor simulerar tänkande på samma sätt som en maskin kan simulera kommunikation, det låter väldigt bra och kunnigt fram till den stund då man inser att personen bara följer ett manuskript och faktiskt aldrig har levt det den talar om.
Dessa "tillsynes tänkare" sysslar ofta med intellektuella charader för att visa sig bättre än andra, uppnå vissa positioner, stärka sitt ego, vinna beundran eller dylikt, Charlie var precis motsatsen till detta, han var en verklig tänkare, och äkthetsmänniska. Jag tror att detta, likt för de flesta stora andar, var både hans stora lycka och olycka.
Denna plikt att tänka saker till sin spets, inte ta något för givet och att inte nöja sig med halvmesyrer kan göra livet tungt att bära till och från. Spelade han sax så spelade han för att finna saxofonens essens och inget mindre, och kunde han inte uppnå detta, ja då var det lika bra att sluta med det helt, det var inte tänkbart för Charlie "att bara spela lite för skojs skull".
Läste han en filosof eller författare så läste han denne fullt ut, det vill säga, läste han sin Schopenhauer så var det inte intellektuell kuriösa för honom, utan det var en existentiell resa som gällde livet självt. Att gå så djupt in i sitt sökande efter sanningen, och att förhålla sig så öppen och lyssnande inför världen, gjorde att många drogs till Charlie och ville vara i hans sällskap, som så många här har vittnat om, men med en sådan öppenhet följer antagligen en förhöjd sårbarhet.
Verkligt tänkande och öppna människa blir också sårbar för världen, livet är inte lätt för den som vågar möta det i dess helhet, både allt det underbara men också det avgrundsdjupa.
Jag och Charlie delade oerhört mycket, och för mig är inte världen riktigt den samma när han nu inte längre är ibland oss. Den saknad han lämnar efter sig är obeskrivlig, men vår vänskap lever kvar inom mig, och den kommer jag alltid att bära med mig, tack Charlie! Jag väljer också att tro på Kjell Höglunds vackra ord från sången gamla vänner:
"Det finns en gammal tro
att på någon avlägsen strand
långt från hopplöshetens bro
gamla vänner ska åter skaka hand"
Visa mer
Visa mindre